Min berättelse-Abort.

Hej alla på familjeliv, för cirka 2 månader sedan nu så gjorde jag en abort. Och jag har några frågor samtidigt jag skulle vilja lätta mitt hjärta om hur det var att gå igenom detta både under tiden och just nu. 

Jag och min kille hade gjort slut i ungefär 3 månader, sen började vi umgås igen och vart intima. Sedan bestämde vi oss för att pröva vara ihop igen och bara 2 veckor efter att vi bestämt oss fick jag reda på att jag var gravid. Det var en väldigt tidig graviditet (v4) Så vi bestämde oss att avvakta och tänka lite.
Jag hade gjort en abort tidigare när jag bara var 15 och tyckte att även den aborten var jätte tung och har följt med i bagaget under dom åren som gått och eftersom jag var så ung den gången så vart beslutet taget åt mig. Efterhand tänker jag att det endå var det bästa för både mig pappan och barnet men sorgen finns kvar..

Men denna gång var jag 19, ska fylla 20 och saker var annorlunda. Nu skulle det inte vara tabu om det hände och man är endå äldre mognare etc.. Så jag började överväga alternativet att ha kvar. Jag gick ut transport linjen sommaren 2015 och har därefter haft mycket strö jobb men inte fått något fast, allt som allt lyckas jag få ut ungeför 10 000 i månaden. Det är lite men det har funkat. Min kille har provanställning som snart går ut och han tjänar ungefär 24 000 i månaden. Så jag satte mig ner och kollade runt, kollade barnsaker, kläder, barnvagnar begat på blocket. Gick in och gjorde ekonomi plan för vad ett barn kostar dom första åren. Jag fick det att gå ihop, men det vart väldigt knappert. (Då räknade jag bara med min egen inkomst och mamma penning och inte med min killes då jag var osäker på hur det ser ut i framtiden.) Kanske inte en bra grund att börja räkna bort någon det första man gör men endå.. Jag började även fundera på hur det skulle se ut med fortsatta jobb för min del efter mamma ledighet, hurvida nån vill anställa en ung tjej som nyss fött barn inom lastbilsbranchen etc.. 

Samtidigt denna period mådde jag väldigt dåligt, jag velade fram och tillbaks en hel del människor tyckte det va underbart och att vi skulle behålla och en hel del va så fruktansvärt negativ och tryckte ner en med minst sagt inte uppmuntrande ord. Jag hade växt värk i livmodern som sprängde och spydde på mornarna från vecka 5. Jag funderade starkt på hur jag skulle göra och jag kände mig väldigt väldigt ensam runt det hela trotts att det fanns en del stöttande personer oxå.. 

Jag ville behålla bebisen men min kille ville inte det. Han tyckte inte att vi hade rätt förutsättningar ekonomiskt och han var inte redo att vara pappa enu. Jag kände mig som en zombie när vi bokade aborten (då i v8). 
När jag åkte hem efter första tabletten for min kille iväg på annat och jag tror jag grinade konstant så fort han inte va i närheten.
När den stora dagen kom för att åka in och ta ut allt var jag fortfarande zombie och min kille va inte direkt den mest stöttande typen. (till hans försvar hade han problem med vad han sku säga och göra i det hela då det inte var lätt för han heller). Det var några fruktansvärda timmar med enorm smärta. Sen låg jag hemma i sängen, blödde, hade ont, mådde skit och min kille åkte iväg till kompisar och annat. Allt för att slippa prata om det då han nog oxå mådde dåligt i det.

Det var då allt började, jag vet inte om det är för att man blir mer lyhörd, eller om det är för att man är i den åldern då folk faktiskt börjar skaffa barn men bara den veckan gick 3 i bekantskretsen ut och berättade att dom skulle bli föreldrar. Alla i min ålder. Efter det började det bara poppa fram mer och mer och jag tror var och varannan jag känner lägger ut bilder på fina ultraljud och bebiskläder inför det roliga. Det jag reagerar starkt på är att MÅNGA av tjejerna är i min ålder eller yngre, fortfarande bor hemma, inte har någon som helst utbildning och inte varit tillsammans med sina pojkvänner någe länge. Många i min ålder har även gått ut med att dom kör oskyddat och försöker att få barn nu. även dom många arbetslösa (tjejerna inte killarna). En av min pojkväns vänner fick reda på att hon va gravid 1 vecka efter mig, hon är visserligen 27 men endå. och han va väldigt glad för henne, när hon sedan fick missfall va han ledsen över detta. Förståeligt såklart men jag förstår inte vad skillnaden va på henne och mig? är man verkligen så dålig med dom förutsättningarna jag beskriver?

Och jag vet inte om det är fel eller rätt att känna så här men jag blir ledsen frustrerad. Jag vill vara glad för mina vänner men samtidigt kan jag inte låta bli att vara avundsjuk och ledsen. Jag skulle aldrig tvinga en kille till ett barn men jag är så otroligt avis på alla dom med pojkvänner som blir glad och vill kämpa för sakens skull. Jag blir förvirrad, flera gånger när jag ser något nytt på sociala medier när mina vänner lägger ut så frågar jag mig själv, varför får dom behålla sitt barn, när jag inte fick ha kvar min bebis?.. Varför får dom med sämre förutsättningar och mindre ekonomi ha kvar deras? Är inte kärlek allt som behövs? och varför fick jag då inte behålla min?..

Jag vet att livet är orättvist, och jag vet att jag oxå säkert får min chans att bli mamma nån dag och att det endå var det bästa som kunde hända med tanke på min killes reaktion, att jag inte har jobb och blablabla. Jag förstår allt det där, hjärnan förstår det, men hjärtat är så jävla trasigt. Och för tillfället är det allt som snurrar på i huvudet, och min tanke va att ja då kan ja ju endå leva livet då.. men det har endå bara blivit att sitta hemma varenda helg för min kille är inte riktigt festar typen, och då snurrar det bara igen varför fick jag inte ha mitt barn om ja endå bara ska vara hemma? om han säger man ska vara ung först och så beter han sig endå inte så? 

Sen detta hänt har vi skaffat hus och jag har satt in en p stav. 

Är den någon annan som haft det såhär eller som har liknande tankar?
Jag kan säkert skriva hur mycket mer som helst men försöker hålla mig kort så att någon ska orka läsa..

Sen undrar jag om när hormonerna släpper, aldrig haft finnar på ryggen och kinderna förut men under graviditeten kom dom hur mycket som helst och nu försvinner det inte. De och munsår har jag aldrig haft förut och nu är de överallt.