Inlägg från: Anonym (Gravid) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Gravid)

    Han fattar verkligen inte

    Jag vet varken ut eller in och gråter hela tiden. Känns orättvist att JAG straffas när vi båda har skapat barnet. Har läst lite här de senaste dagarna och det verkar som att många blir gravida trots att dom skyddar sig. Jag har tänkt så att jag äter mina p-piller. Blir jag gravid ändå får jag ta konsekvenserna av det och för mig innebär det inte att göra en abort.

    Nu är det som det är och läget är katastrof.

    Jag har blivit gravid med en man jag har varit tillsammans med i 3 månader.

    Vi har känt varandra längre än så och till skillnad från andra förhållanden jag haft känns det så bra med honom. När vi borstar tänderna ihop och jag ser oss i spegeln föreställer jag oss som gamla. Jag vill bli gammal tillsammans med honom.

    Jag gjorde ett test i lördags som var positivt. Kände att visst är det tidigt men tillsammans klarar vi det.

    När han fick veta det sa han att det är ju lätt fixat och menade då att jag skulle göra abort. Sa att jag var tveksam till det för det här kan va min sista och enda chans till fler barn men han förstår inte det. För honom är det som någon åkomma du kan bota genom att ta medicin.

    För mig är det inte så lätt och jag känner mig helt förstörd. Vet inte vad jag ska göra men när jag tänker abort får jag ångest och panik. Jag vill inte det!

    Igår frågade han hur jag skulle göra. Sa att jag inte visste men att jag vill inte göra honom besviken samtidigt som jag är så rädd att en abort bränner min sista chans till ett barn.

    Han säger att jag ska tänka på barnet och att mina känslor är ovesäntliga i sammanhanget. Tänka på barnet? Jag tycker faktiskt att jag gör det med. Jag är rätt glad över att min mamma valde att behålla mig även om det innebar att hon och pappa gick skilda vägar när jag var 9 månader.

    Men det är inte lätt att tänka helt klart när kroppen är påverkad av hormoner och när man från morgon till kväll känner symptom. När man kräks, bara måste ha gröna äpplen och när man hetsäter inlagda rödbetor.

    Han vill ha barn någon gång och har sparat en massa bebissaker. Han säger att vi kan skaffa barn senare när vi varit tillsammans längre. Nej, det kanske vi inte kan. Jag kommer aldrig att bli godkänd för äggdonation eller adoption. Jag vill inte vara i ett förhållande med någon jag föraktar. Det enda jag ser när jag tittar på honom nu är någon som kräver att jag väljer bort det jag drömmer om och längtar efter.

    Han försöker få mig på bättre humör genom att spela pajas, skoja och busa. Jag kan inte ens le. Känner bara att jag är omgiven av mörker och tunga dystra känslor. Jag har inte något att le åt nu. Jag vill få gråta utan att han försöker muntra upp mig för det lyckas inte.

    Behåller jag barnet påverkas våra liv lika mycket. Gör jag abort påverkas jag. Kan jag inte bli gravid senare kan han gå vidare med en ny partner och jag blir ensam och ännu mer bitter. Det är jag som måste hantera sorg och depression efter en abort.

    Det är inte rättvist! Vi skapade det här tillsammans. Varför ska bara jag påverkas av det?

    Han hakar upp sig på att vi varit tillsammans i kort tid. Men vi dejtade lång tid innan för att vara säkra på att vi verkligen ville ha varandra så att vi inte drar in våra barn i en relation som kanske går i kras. Nu lär det bli så ändå.

    Är så ledsen och behöver få skriva av mig.

  • Svar på tråden Han fattar verkligen inte
  • Anonym (Gravid)
    Anonym (-) skrev 2016-04-13 07:45:13 följande:

    Sista chans?

    Behåller du barnet mot hans vilja, blir ni knappast gamla ihop.

    Barnet kommer få bo varannan vecka och han skaffar en ny tjej och barnet får en sk "bonusmamma".


    Nej. Behåller jag barnet känner han att vi måste bo ihop för han vill inte ha ett till barn vv. Och jag vill inte att vi ska bo ihop av den anledningen utan för att vi känner att vi verkligen vill. Vi pratade om att bli sambos under semestern så den sista den här månaden skulle jag säga upp min lägenhet.

    Jag har tagit bort en äggledare och äggstock pga sammanväxningar. Den jag har kvar är ganska intrasslad den med och det är oklart hur länge den hänger med. Diskuterade nedfrysning i februari men provsvar visade att äggen var av ganska låg kvalitet och få till antal så chanserna att lyckas med mina egna ägg vid en IVF är små. Då lät man den ena äggledaren vara kvar och jag skulle eventuellt försättas i konstgjort klimakterie för att svälta ut endometriosen. Tills dess skulle jag ha preventivmedel som förhindrar ägglossning och skjuta upp mensen för att undvika fler härdar men nu hann vi inte så långt.

    Så för mig är det inte så lätt som att bara ta några piller och glömma att det här har hänt.
  • Anonym (Gravid)
    Anakim skrev 2016-04-13 07:58:30 följande:

    Två relevanta frågor i det här sammanhanget är ju: har du barn sedan tidigare och hur gammal är du ?

    Hur gammal är din pojkvän förövrigt ?


    Jag har ett barn.

    Jag är 32 och han är 34.
  • Anonym (Gravid)
    Anonym (Jossan) skrev 2016-04-13 08:19:04 följande:

    Jag förundras att det är så enkelt att bli gravid på p-piller bara. Det är ju inte ett så speciellt bra skydd. Samtidigt som man proppar i sig hormoner.... Kanske man skulle gå ut mer med den informationen? Här på fl- dyker det upp en ny tråd mer eller mindre varje dag om att man blivit gravid trots p-piller.

    Sedan reflekterar jag över ts som påstår att hon har svårt att bli gravid, uppenbarligen har hon ju inte det. Endast tre månader och p-piller....och gravid! Det skulle jag vilja säga att man har enkelt för att bli gravid, eller vad säger du? 


    Mitt första barn tog 7 år att få. Så nej, jag har inte lätt för att bli gravid. Vi har varit tillsammans i 3 månader men har dejtat och haft regelbundet sex i 1,5 år innan och jag har inte blivit gravid först nu.

    Jag har haft ett samtal med kvinnokliniken och förklarat läget. Blev uppringd av den gynekolog som har varit delaktig i min hälsa sedan jag var 16 år. Att jag blev gravid trots att jag äter p-piller kan bero på att jag har celiaki och ibland är dålig i magen. P- pillrena var inte i första hand preventivt syfte utan för att slippa utveckla fler endometrioshärdar och vara snäll mot den äggledare jag har kvar. Det finns säkert p-medel som är mer effektiva för att skydda mot graviditet. Kondom tex. Men då krävs det att mannen faktiskt vill trä på en sådan och min kille totalvägrar sex med kondom.

    Han säger ju själv att inget skyddar till 100% men han verkar tycka att abort är ett smidigt komplement istället för kondom.

    Det som gör mig så himla ledsen är att en abort inte påverkar honom alls. Det är bara jag som får ta den smällen.
  • Anonym (Gravid)

    Blev så less på hans usla argument idag. Sa att jag kan göra en abort om han gör en likvärdig uppoffring. Dvs steriliserar sig och tar bort en testikel. Då skulle han möjligen kunna förstå vad det är jag går igenom nu och vilken konsekvens det får.

    Jag sa att jag inte vill bestämma över hans huvud men att jag vet inte om jag klarar att bli ensam om jag gör det. Då sa han att ensam skulle jag inte behöva vara men han tycker att det här kan komma om 2-3 år istället för nu. Men vissa saker kan man inte välja hur som helst.

    Ska försöka sova. Svårt med alla tankar som far omkring. Har haft tur som varit ledig tom idag men from i morgon kör jag 12 h pass på jobbet och jag vet inte hur jag ska orka det med den här tröttheten.

  • Anonym (Gravid)
    silhuett skrev 2016-04-14 23:48:21 följande:

    Låter som att denna tråd kan vara skriven av din pojkvän: www.familjeliv.se/forum/thread/76532984-hon-har-angrat-sig-och-vill-behalla ?

    Hursomhelst känns det som att ni går om varandra i kommunikationen. Jag tycker ni borde boka ett gemensamt samtal med kuratorn på abortmottagningen för att reda ut känslorna och tankarna kring detta.


    Jag tycker inte att det verkar vara min kille. Vissa delar är kanske likt men jag har inte varit på någon undersökning än. Annars låter det precis lika med barn i annan kommun, långa restider och avståndet är detsamma. Även att han blev lämnad av sitt ex. Och känslorna inför att bli pappa på det här viset känns igen. Skulle gärna läsa mer i den tråden men jag hinner inte idag.

    Jag har fått en tid hos kuratorn nästa torsdag men det är oklart om min kille kan komma med och det känns lite poänglöst att åka själv. Jag vet vad jag vill.
  • Anonym (Gravid)
    Oscarsmamma84 skrev 2016-04-16 19:48:37 följande:

    Hur har det gått TS ?


    Nu har jag jobbat långt pass idag och har ännu ett i morgon så vi har bara fått en chans att umgås någon timme på kvällen innan läggdags. Vi har inte pratat mer om det. Han vet vad jag vill och jag vet vad han vill. Trots det har vi haft det så otroligt mysigt. Precis som vanligt med mycket närhet och kramar. Men jag kan inte påstå att vi kommit längre i frågan. Vi har egentligen bara måndag på oss för sedan börjar jag jobba natt och det är barnhelg så vi går om varandra lite då.

    Som jag fått kämpa idag med illamående och växtvärk känner jag än mindre för att ta bort ett barn jag vill ha.
  • Anonym (Gravid)
    Furienna skrev 2016-04-17 09:04:09 följande:

    Då ska du inte heller göra det! Karln får vänja sig vid tanken...


    Blev just ännu jobbigare att ens tänka på abort. Kräkningar på jobbet, kollegor som kommenterar och bara är tvärsäkra på att jag är gravid. Min chef sa idag att hon minsann ser på mig att det är så och att det ska bli såå roligt. Började prata om vikarie och att man går hem två månader innan BF. har inte medgett att jag är gravid. Har försökt finta bort. Men det känns ännu mer fel när alla verkar se så positivt på det.
  • Anonym (Gravid)

    Är det vanligt att män går in i någon slags förnekelse när det gäller graviditet?

    Vi har fortfarande inte pratat om det riktigt.

    Tänkte att vi skulle gjort det igår men det blev inte så. Något märkligt hände och jag kom av mig helt.

    Jag fick lov att springa från matbordet för att kräkas under middagen igår. När jag samlat mig och kommer tillbaka frågar han om jag är magsjuk.

    Nej, det är jag inte säger jag.

    Men varför kräks du då? undrar han.

    Jo men det är väl sånt som kan hända när man är gravid. Är väl knappast den enda som mår illa och kräks, sa jag.

    Gravid? Just ja. Jahaja. Ja man kan visst må dåligt då svarar han.

    Alltså... What? Det var tyst ett tag. Sedan fortsatte kvällen som vanligt men ingen av oss nämnde graviditeten.

  • Anonym (Gravid)

    Tycker att han beter sig märkligt när graviditeten kommer på tal. Utöver det så är han precis som han brukar vara. Otroligt snäll, generös och hjälpsam med allt. Det märks hur mycket han bryr sig om mig.

    Jag vet att han helst inte vill ha barnet men förneka att graviditeten är ett faktum och glömma bort? Det är obegripligt och jag känner inte igen den här sidan av honom.

Svar på tråden Han fattar verkligen inte