Hon har ångrat sig och vill behålla

Känner mig skraj och vet inte vad jag ska ta mig till. Hade jag kunnat lägga mig ner och självdö hade jag gjort det.

Kondomen gled av när jag skulle dra ut den efter sex. Jag hade kommit i kondomen så man kan säga att den var välfylld. Fick stoppa in fingrarna och dra ut den ur henne. Verkade ändå inte som att nåt hade spillts. Typ en vecka efter började hon klaga på att hon mådde dåligt. Frågade va de va och hon sa illamående och ont i magen. Nån dag senare klagade hon på huvudvärk och ömma bröst. Sen blev hon yr och ramlade typ ner på golvet nån gång när hon skulle ställa sig upp. Ungefär fyra dagar innan hon skulle få mens sa hon att hon ville göra ett test för hon trodde hon var med barn. Åkte och köpte ett svindyrt test på apoteket och hon kissade. Det stog att man skulle ha morgonkiss men hon gjorde på kvällen. Det blev ett blått plus men jag tänkte att det var fel eftersom hon gjorde på kvällen. Några dar senare gjorde hon på vårdcentral och dom sa att hon var gravid.

Frågade vad hon tänkte göra nu men fick inget svar. Bara att hon inte visste. Några dar senare sa hon att hon ville behålla. Dagen efter sa hon att hon var väl tvungen att göra abort för att jag inte vill ha barnet. Hon sa att hon pratat med en gynekolog som sagt att hon bara kunde göra efter en viss vecka för hon ville inte ta tabletter. Vi väntade över en månad. Varje dag grinade hon och pratade knappt med mig.

Sen skulle hon göra en undersökning inför aborten men hon ville inte ha mig där. Hon sa att hon var så arg och lessen på mig att hon inte hade stöd av mig utan bara kände stress.

Hon sa inget om undersökningen efteråt. Dagen efter sa hon att hon inte klarar abort. Där är vi nu. Jag pallar inte! Ett barn skaffar man för att båda vill ha och längtar efter barn. Inte dör för att man plötsligt blir gravid. Jag vet hur barn blir till. Det är inte det som är felet utan känslan av att jag inte känner någon glädje alls över barnet. Känner bara ångest över allt. Får dåligt samvete för att jag blir pappa åt ett barn jag inte vill ha. Får dåligt samvete för att jag inte kan eller vill stötta hennes beslut. Får dåligt samvete för att jag känner ångest och rädsla. Jag kanske aldrig älskar det här barnet lika mycket som min dotter?

Jag är rädd för vad mina kompisar ska säga. Jag är rädd för vad mina föräldrar åka säga. Jag är vuxen men det känns skit ändå och aldrig har jag varit så maktlös.

Mina kompisar kommer tycka att min tjej är en idiot som behåller mot min vilja och dom kommer aldrig att acceptera henne igen. Mina föräldrar kommer tycka samma sak.

Älskar min tjej och ser en framtid med henne men inte så här. Vi skulle flytta ihop när vi var redo. Vi skulle PLANERA barn och längta tillsammans. Jag är inte redo att bo ihop än. Jag har min dotter att tänka på i första hand.

Anonym (Robin) Trådstartaren

Äldre 14 Apr 08:36

#3

Mmm jag har ett barn. Hennes mamma lämnade mig när hon var 6 månader och jag vill inte vara med om det igen. Hon flyttade 5 mil bort och varje gång min dotter är hos mig får vi gå upp kl 4.30 för att hinna med att åka till dagis. Jag börjar kl 7 och jobbar till 16. Tycker inte det är bra för barnet att ha så långa dagar och hela helgen blir förstörd när hon är så trött. Kör 20 mil om dagen när hon är hos mig på veckodagar.

Anonym (Robin) Trådstartaren

Äldre 14 Apr 08:45

#6

Det är första gången. Är 100% säker på det. Jag har tagit på mig att jobba på annan ort när jag inte har min dotter så jag har sovit borta i veckorna. Därför har vi bara setts varannan helg sedan i julas och nån gång har hon haft mens. Nån annan gång har vi varit förkylda. Nån annan gång har jag varit för trött så det är den enda möjligheten vi haft till att ha sex. Har ganska svårt för att komma också så det är långt ifrån alla gånger jag får utlösning i kondomen.

Anonym (Robin) Trådstartaren

Äldre 14 Apr 08:52

#7

Annelie 76 skrev 2016-04-14 08:45:04 följande:

Man kan göra alla planer i världen, sen händer livet och man måste anpassa sig. Det finns inget som säger att det här måste bli dåligt bara för att ni är i kris nu. Jag föreslår att ni tar utomstående hjälp. Mvc har kuratorer som ni kan prata med och hos, vårdcentralen har och det finns familjerådgivning om ni tar kontakt med kommunen.

Visst är det inte ideala förutsättningar men nu är det som det är. Försvara tjejen inför kompisarna och snacka inte skit om henne. Prata inte om ev problem alls med dem utan bara med professionella om du tror att vännerna kommer var elaka mot henne. Hon är mamma till ditt barn, du behöver ha god relation till henne i minst 18 år framöver och om du vill vara tillsammans med henne måste du välja hennes sida. Likadant med dina föräldrar. Erkänn att det inte var som du planerat men nu är det så här. De ska bli farmor och farfar igen lite tidigare än du ville men livet hände.

Jag tror inte du kommer älska det här barnet mindre än din dotter men du är i chock nu och de verkliga känslorna kommer inte förrän du träffar det. Men gör det bästa av situationen nu, förlåt dig själv och flickvännen och se framåt istället. Och sök hjälp innan förhållandet kraschar helt. Även om ni inte fortsätter vara ihop så behöver ni ha en god relation för barnets skull och terapi kan kanske hjälpa er med det (trots att flickvännen är hormonell nu).

Förstår vad du menar. Den största krisen inom mig bottnar i att jag känner tvång och press på att vi måste hålla ihop. Hon måste bo här. Annars blir det samma som för dottern och jag personligen skulle aldrig välja det åt ett barn. Precis som jag inte fick välja när jag blev lämnad känns det som jag inte får välja nu.

Känns inte bra att tvingas leva tillsammans för att man måste. Det hade fått komma naturligt med tiden. Mest ångest har jag för dottern nu. Att behöva stressa henne in i en relation med min tjej för att hon måste flytta hit. Allt känns så sjukt fel och orätt.

Anonym (Robin) Trådstartaren

Äldre 14 Apr 10:23

#9

Anonym (ne) skrev 2016-04-14 09:44:05 följande:

Men det känns rätt att tvinga din tjej till en abort som hon inte vill göra? Jag förstå maktlösheten som du måste känna. Jag förstår att det inte är lätt för dig. Men ingen kille kommer någonsin kunna förstå den känslan och den kärlek man känner till det lilla frö som växer inom en. En kille kommer aldrig att behöva gå igenom den smärta som en abort kan innebära både psykiskt och fysiskt.

Det är inte min maktlöshet jag vill att hon tar hänsyn till. Det är hur barnets liv påverkas av att behöva pendla mellan olika hem som min dotter gör. Att dela vårdnad är en sak men om hon lämnar mig nu eller senare och bor kvar där hon bor nu ska ännu ett barn behöva slitas upp kl 4.30 på veckodagar och åka 20 mil om dagen. Det är inte rätt. Jag kan omöjligt vara glad åt det här barnet när jag vet vad konsekvensen kan bli. Risken är stor att det tar slut mellan oss när allt blir tvunget och det inte kommer av kärlek och längtan. Jag är livrädd för det! Jag ser hur dåligt min dotter mår och tycker inte att ett barn ska behöva ha det så.

Anonym (Robin) Trådstartaren

Äldre 14 Apr 10:47

#11

Anonym (??) skrev 2016-04-14 10:28:56 följande:

Är du ens säker på att det är ditt barn?

Jag känner mig säker på att hon inte varit otrogen. Svårt att förklara hur jag kan vara så säker på det men för henne finns ingen annan än jag.

Anonym (Robin) Trådstartaren

Äldre 14 Apr 12:29

#16

Anonym (ne) skrev 2016-04-14 10:48:21 följande:

Varför förutsätter du att det kommer ta slut? Du skrev ju själv att ni älskade varandra, att du såg en framtid med henne och att ni skulle flytta ihop tids nog. Om hon nu vill behålla barnet och du kan tänka dig en framtid med henne och barn med henne (även om du inte vill ha det just nu egentligen) så gör det bästa av situationen. Istället för att tänka negativt och på allt som kan gå fel, så gör det bästa av situation och kämpa för att det inte ska bli dåligt.

Tids nog ja. Än känner vi inte varandra tillräckligt bra för att veta om en vardag med allt vad det innebär funkar för oss.

Om vi tvingas in i det blir det vardag för fort. Klart man drömmer om en framtid med nån man har starka känslor för men rent logiskt är det bättre att vänta tills man är mer säker. Vad händer när hon blir sur över att jag behöver sova mycket? Vad händer när hon blir sur över att jag behöver jobba över eller att jag är dålig på att vara tillgänglig på telefon när jag jobbar? Att jag aldrig någonsin har kommit i tid? Sånt har vi inte upplevt ihop än och det är väl bra att göra det innan man drar in barn i det hela. Tänk om hon inte kommer överens med min dotter? Min panik växer sig bara större.

Anonym (Robin) Trådstartaren

Äldre 14 Apr 13:01

#25

Vi kan skippa snacket om att hon skulle varit med någon annan.

Den där undersökningen hon var på visade en rätt tydlig bild och dateringen i överkanten på bilden stämmer exakt med tidpunkten för missödet med kondomen.

Jag erkänner därmed mitt misstag. Det var fel av mig att stoppa in den alls.

Anonym (Robin) Trådstartaren

Äldre 15 Apr 08:38

#51

Jag är fortfarande säker på att hon inte varit otrogen.

Undersökningen var 13/4 och det datumet står på bilden från undersökningen. Räknar man bakåt då när vi hade sex och kondomen gled av så var det 20/2. Helgen efter och innan var det barnhelg så det kan inte ha hänt nåt då eftersom vi inte haft sex vid nåt annat tillfälle förän tidigast januari nån gång.

4/3 ville hon testa för att hon mådde dåligt. Då blev det positivt. Hon skulle ha mens enligt nån app 8/3. Hon har inte 28 dagar mellan som dom flesta verkar ha utan typ 5-6 veckor istället.

När jag legat ute på jobb har hon ändå vart hos mig och vi har pratat på tele 1-2 gånger om dan.

Det stämmer liksom med datum och tid för befruktning mm.

Hon har inte varit där med händer och avsiktligt dragit av kondomen. Brukar vanligen inte komma alls när vi ligger men har kondom ändå så hon kunde inte direkt räkna ut att det skulle ske då. Att kondomen fastnar och åker av när jag ska dra ut den har hänt flera gånger förut men då har den varit tom. Det blir så när hon kniper åt så hårt.

Kan inte tänka mig att nån annan är farsa till den här ungen.

Men det är inte där skon klämmer utan att det är som bäddat för katastrof där ännu ett barn kommer i kläm och därför känner jag ingen som helst glädje eller lycka över det.

Det är inte juste mot barnet att ha det så och jag önskar att hon kunde tänka på det.

Fattar inte hur hon tänker alls faktiskt. Bara på sina känslor och hormoner? Antingen så tvingas vi bo ihop när vi inte är redo för det eller så bor vi på olika håll och även detta barn får gå upp i ottan och ha långa dagar på dagis och inte orka med helgerna pga trötthet.

Hon har ångrat sig och vill behålla

INNEHÅLL