Hon har ångrat sig och vill behålla

Förstår vad du menar. Den största krisen inom mig bottnar i att jag känner tvång och press på att vi måste hålla ihop. Hon måste bo här. Annars blir det samma som för dottern och jag personligen skulle aldrig välja det åt ett barn. Precis som jag inte fick välja när jag blev lämnad känns det som jag inte får välja nu.

Känns inte bra att tvingas leva tillsammans för att man måste. Det hade fått komma naturligt med tiden. Mest ångest har jag för dottern nu. Att behöva stressa henne in i en relation med min tjej för att hon måste flytta hit. Allt känns så sjukt fel och orätt.

Det är inte min maktlöshet jag vill att hon tar hänsyn till. Det är hur barnets liv påverkas av att behöva pendla mellan olika hem som min dotter gör. Att dela vårdnad är en sak men om hon lämnar mig nu eller senare och bor kvar där hon bor nu ska ännu ett barn behöva slitas upp kl 4.30 på veckodagar och åka 20 mil om dagen. Det är inte rätt. Jag kan omöjligt vara glad åt det här barnet när jag vet vad konsekvensen kan bli. Risken är stor att det tar slut mellan oss när allt blir tvunget och det inte kommer av kärlek och längtan. Jag är livrädd för det! Jag ser hur dåligt min dotter mår och tycker inte att ett barn ska behöva ha det så.

Tids nog ja. Än känner vi inte varandra tillräckligt bra för att veta om en vardag med allt vad det innebär funkar för oss.

Om vi tvingas in i det blir det vardag för fort. Klart man drömmer om en framtid med nån man har starka känslor för men rent logiskt är det bättre att vänta tills man är mer säker. Vad händer när hon blir sur över att jag behöver sova mycket? Vad händer när hon blir sur över att jag behöver jobba över eller att jag är dålig på att vara tillgänglig på telefon när jag jobbar? Att jag aldrig någonsin har kommit i tid? Sånt har vi inte upplevt ihop än och det är väl bra att göra det innan man drar in barn i det hela. Tänk om hon inte kommer överens med min dotter? Min panik växer sig bara större.