Tvillingar på 5 månader och gravid igen

Hej! Jag har inte själv erfarenhet av tre barn så tätt men har varit helt ensam med två barn ganska tätt (20 månader emellan). 
Jag vet också många som kämpat länge för att bli med barn och förstår att känslan av "otacksamhet" kan dyka upp tillsammans med hoppsan-graviditeten. Spontant tänker jag att ni ska tänka bort det där med otacksamheten helt när ni fattar ert beslut. Visst är det en omständighet som gör att det hela känns jobbigare just nu, men samtidigt gör det egentligen inte till eller från i slutändan att ni har just den historiken med lång barnlängtan och många försök innan detta dök upp.   
Kanske är det också lättare att fundera kring hur ni ska göra om ni lyckas att helt koppla bort den där känslan av "skuld", och i stället fundera på det viktiga: vill ni ha ett barn till, orkar ni, är ni redo?
Jag tror starkt på magkänslan här och kanske framför allt: vill ni ha det här barnet även om det känns oöverstigligt jobbigt? Min erfarenhet är att mycket som känns oöverstigligt jobbigt först faktiskt går att ta sig igenom, när man väl är mitt i det så hittar man rutiner allteftersom. Även om det är vråljobbigt innan det har satt sig. Men det är förstås viktigt att ha en grundvilja eller längtan med sig, då orkar man mer. 
Lycka till i beslutet!!

Apropå inskolning av barn på förskolan. Många barn skulle säkert välja att vara hemma bra mycket längre än till 1 år - om barnen fick bestämma och om det var möjligt. Men det går inte alltid, av olika skäl. I ett sånt här fall när mamman/paret överväger abort för att de inte vet om de över huvud taget orkar med ett barn till, så tycker jag inte frågan om lämplig tid för inskolning av barn känns relevant alls. Om det nu skulle vara så att ts känner att en inskolning av tvillingarna på förskolan vid fyllda 1 år är det avgörande som gör att de kan/orkar/vill behålla det nya barnet, då är det ju fint att denna möjlighet finns och onödigt att skuldbelägga. Inte kan man välja abort bara för att man vill skola in barnen på förskolan ett halvår senare! (Sen kan det ju finnas skäl till abort ändå, men det är en annan sak). Jag är absolut ingen förskoleivrare, jag skulle gärna låta mina barn vänta till 3 år om jag kunde, men det är inte alla som har ork eller möjlighet.
Om man ser det i ett internationellt perspektiv är för övrigt 1 års inskolning en lyx. I många europeiska länder får bebisar som bara är några månader barnomsorg. Allt är relativt. 

Det finns ju inte en rätt sak att göra i en sån här situation, utan det beror helt på vem man är och vad man vill och hur man känner. Det låter som ni båda lutar åt samma håll och att det inte handlar om att ni inte tror er orka utan att ni helt enkelt inte vill ha ett barn till. Vilket jag tror är den viktigaste anledningen (att inte vilja) till att välja abort i en sådan situation. Man ska följa magkänslan.
När jag tänker efter vet jag faktiskt en som valde abort en gång i tiden (på 1970-talet!) just för att det råkade bli en graviditet som inte var planerad och den kom alldeles för tätt och det var inte önskat då. Hon har aldrig ångrat det och det har inte varit något hon grubblat särskilt mycket på heller. Då tänker jag att hon verkligen valde rätt, och i hennes fall blev det sedan väldigt odramatiskt i slutändan. Skönt!
Det jobbiga tror jag är de som gör ett val fast de egentligen vill göra ett annat (t.ex. unga föräldrar som ofta pressas till abort fast de vill behålla barnet, men inte känner att de har möjlighet). Att ni verkligen tänker igenom det hela ordentligt bådar ju också gott för att ni sedan ska känna er nöjda med det beslut ni gör och alltså göra det val som är rätt för er.
Och om man ska tänka bort det jobbiga i att behöva ta just det här beslutet, så är det ju fantastiskt att ni äntligen har era tvillingar att njuta av efter en lång barnlängtan!! Så mycket glädje i det!