Vi som precis plussat - dela känslor och tankar

Hej hörni!

Plussade imorse efter nio månaders försök. Så himla sjukt. Det känns så himla overkligt och konstigt. Kan inte tro det!!

Är dock orolig såklart. Sambon fyllde 25 förra helgen, så drack lite vin och nu har jag varit på jobbresa och druckit en del alkohol samt ätit väldigt rosa kött, ost, gravad lax med mera. Är orolig för att det inte kommer gå vägen och att det var mitt fel. En annan fråga. Hur gör man med hårfärgning? Jag är trots min unga ålder gråhårig på vissa ställen. Kan inte gå åtta månader utan att färga då jag kommer se ut som en gråtuss då. Hur tänker/gör ni?

Jag är skitskraj! Är nyfyllda 30 och barnlös och har nojat länge över min bångstyriga kropp. Men gjorde test imorse som visade 2 streck. Vi blev asglada men efter att ha läst lite får jag för mig att mina magsmärtor jag haft i 2-3v kan vara tecken på missfall, det vore liksom lite typiskt min kropp... har läst att smärtor är vanligt då livmodern (?) börjar växa ganska direkt, men det verkar inte vara så intensiva smärtor, vilket mina smärtor är. Har dock inte fått nån blödning vilket verkar vara det vanligaste tecknet på missfall?? Vågar inte vara glad förrän jag vet att nåt lever och mår bra där inne...

Imorgon skulle jag varit på ultraljud, men min sambo hade inte möjlighet att komma ifrån jobbet så vi blev tvungna att flytta ultraljudet till nästa vecka. Som jag har räknat ner sekunderna till imorgon, så blir det en hel vecka senare ja, ni känner säkert igen er med att tiden går så fruktansvärt långsamt. Och att man är orolig över att det inte finns något där inne, trots positiva graviditetstester..

Idag är jag i vecka 9+3, så en bra sak med ultraljud en vecka senare är ju att man kanske kan se mer på ultraljudet också. Man får försöka se det positiva

Känner egentligen INGENTING av graviditeten, så jag vill få bekräftat att det faktiskt är nåt..

Grattis! :) Jag kan förstå chocken, men det kommer gå bra! Som sagt så får ni ju två som kan underhålla varandra och ha glädje av varandra under hela uppväxten, dubbel glädje helt enkelt. När jag själv mår som sämst önskar jag lite att jag bara på tvillingar, så man kunde få två överstökade på en gång liksom ;) Hur känns det nu, har ni hunnit smälta nyheten?

Förresten, någon som har några roliga cravings än? Jag har extremt svårt för sötsaker nu (älskar det i vanliga fall) så det enda jag är sugen på till mellanmål/fika är salta kex, kanelsnurror (big craving!) och popcorn :p Är dock inte så nyttigt med allt detta salt, så jag får hålla mig lite... Matmässigt vill jag ha proteinrika måltider, helst typ hamburgare! Nästa vecka blir det att köpa hem blodpudding tror jag, dreglar bara jag tänker på det, med ett stekt ägg till! ;)

9+6 idag (vecka 10) och imorgon går jag in i vecka 11 och på morgonen ska vi på första ultraljudet, är så jäkla nervös och tankarna brottas med mig, ena gången positiva och andra gången negativa och så håller det på. Mina symptom är super ömma svullna bröst på kvällarna (morgonen är det ganska lugnt) magen växer och snart får jag inte igen mina vanliga jeans, jag är ofta hungrig men har svårt för varm mat och mat som luktar, ett humör åt helvete och dödstrött ihop med kissnödig som tusan. Och nu sedan ca en vecka tillbaka ont i ryggen och sedan igår har jag haft ont i ryggen från mitten och ända ner i svanken.

Mina symptom säger att jag inte behöver oroa mig men efter våran missabortion i december är jag super nojjig och jag är jätte rädd för att bebis ska vara död imorgon på ultraljudet..

Ååh vad härligt att och höra, ger mig lite hopp :) När har du beräknat förlossning? :)

Ja men eller hur, tur vi lever idag istället :P Tack <3

Okej, du får se efter rutinultraljudet då :) Enligt sista mens så är jag beräknad till 26 januari :)

Allt är ett ända virrvarv av känslor och tankar just nu. 8.40 fick vi komma in på ultraljudet och sköterskan tittar men ser inget foster och så, kallar in en ny läkare som inte heller ser något. Blir skickade till gyn där det göra ett vaginalt ultraljud, en graviditet som är en tvillinggraviditet kan hon se men troligtvis är bägge fostrena döda i ca vecka 6, men hon är osäker och det är alltid två läkare som ska göra bedömning så specialist läkaren kommer in och konstaterar också tvillinggraviditet men en svårtolkad sådan då han inte kan se om fostrena lever eller inte, så vi fick gå hem med en återbesökstid 19 juli så får vi väl se hur deg ser ut då.

Vi är riktigt chockade då ingen bär på anlag för tvillingar och var väl inte riktigt vad vi tänkt oss då min sambo har två barn sedan tidigare också. Och sedan är det den där ovissheten, lever dem eller lever dem inte? Blir det ännu ett missfall (missed abortion) och varför blir det så? Varför reagerar inte min kropp och varför dör fostrena?

Ska man hoppas eller inte? Ja denna dag vart verkligen inte som man tänkt sig på något sätt och jag som hade hopp om att jag skulle kunna slappna av nu och inte oroa mig, istället har det bara förvärrats..

Plusade oplanerat och har ett stort dilemma eftersom vi bröt upp för några veckor sedan. Jag har berättat om det, men han har inte svarat. Vad gör man då?

Plussade i morse på bim-1 så nu är ju missfall det man går o oroa sig för istället

Vågar knappt har byxor över magen eller bälte på sig i bilen :/ knäppt jag vet men så känns det

Något som vet hur mycket man själv kan påverka igentligen för att det ej ska bli missfall

Eller är det mer kroppens sett och berätta att något va fel på barnet?