Preggo87 skrev 2016-06-07 14:21:08 följande:
Alltså, det är ju jättepinsamt att jag känner mig såhär nedslagen efter att vi försökt bli gravida sedan i Januari (5 månader) och andra har försökt i ett år eller i många fall i fleeera år :/
Det känns så jobbigt när min pojkvän har svårt att komma i mig och när han äntligen börjar lyckas göra det - så händer det ingenting ändå :'(
Min pojkvän är 43 år och jag är 29 år. Inte jättegamla, men jag nojar ändå eftersom han hade oskyddat sex med sitt ex i ca 7 år utan att hon blev gravid...
Känner mig otroligt uppgiven. Så pass att jag fortsatt gå och kollat i trosorna och tänkt "tänk om mensen stannat av, då kanske det bara var en sån där liten blödning som vissa kan få fast de är gravida" (men såklart vet jag att det bara är önsketänkande. Har inte superriklig mens men det är definitivt min vanliga mens.
Det gör mig såklart mer uppgiven att veta att han kommer vara bortrest i jobb typ hela juli och även lite senare i september. Jag skulle så gärna vilja plussa innan dess och få överraska honom!
Min sambo har också svårt att komma i mig. Underlättar mycket om han inte kommit på några dagar. Men då har man ju liksom bara ett försök och får verkligen jobba på att pricka in ÄL.
Denna månad är jag hoppfull då vi lyckades få till det både på äl -3 och äl -1. Är nu på äl+12. Dock noll symtom så det känns tråkigt. Vågar inte riktigt testa ännu. Kommer dessutom inte träffa sambon förrän på fredag så vill inte testa för långt innan dess heller. Vill ju inte berätta per telefon OM det nu skulle vara ett plus. Vill inte heller gå och hålla inne på det i flera dagar.
Mycket tankar och funderingar det här barnplanerandet skapar =p