Känslor kring abort

Om det är någon tröst så försvann alla känslor, tankar och tvivel efter aborten. En tung sten bara lyfte från mitt bröst och jag kunde andas igen

Jag gick på abortrådgivning innan men tyckte inte att det hjälpte så mycket. Jag kände att ingen förstod mina känslor, varken kuratorn eller i de två i min omgivning som visste om det.

För det första var jag jätte rädd att ångra mig och då hjälpte det inte att man läste på familjeliv att aborter kan man ångra men man kan aldrig ångra att ett barn.

Jag var rädd att jag sen skulle gå runt och tänka på barnet som aldrig blev och älta det.

Sen hade jag väldigt dåligt samvete över att jag inte ville ha det. Det blev inte bättre att alla tyckte jag skulle göra abort för då mådde jag dåligt över att ingen ville ha det. Att "det" var så jäkla oönskat av alla ink mig.

Det var en väldigt jobbig tid innan jag fick göra aborten och jag hanterade det med att låtsas som ingenting och att må dåligt i min ensamhet typ.

Väldigt snabbt efter aborten så kändes det som det aldrig hänt. Det här med att jag varit gravid och gjort abort känns som något väldigt abstrakt eller hur jag ska beskriva det.