Hur trycker man ner en narcissist..?

Jag har själv en mamma som är sådär, jag har försökt hitta förmildrande drag eller ånger hos henne för allt som var när jag växte upp. Det är svårt att förstå att inget finns där. Att när jag håller tillbaka tårarna (och misslyckas) och berättar hur väl jag minns hur jag mådde så är hon iskall och hoppar sedan på mig verbalt istället, skuldbelägger. Trycker ned mig när jag för första gången som vuxen, efter åratal av uppladdning, försöker få någon mänsklig reaktion av henne. Jag förstår att det är för att allt negativt skulle kunna tolkas som kritik mot henne. Att ge mig en kram, säga att det är hemskt hur jag upplevt min barndom eller själv börja gråta fanns inte för henne. Hon brydde sig aldrig och inget har ändrats.

Men, jag bryr mig inte om att knäcka henne, även om min högsta önskan i mitt liv varit att få känna mig älskad, en kram, att höra att hon tycker om mig. Hon är sjuk i huvudet och fattar verkligen inte bättre. Jag har äntligen förstått det (tror jag).

Mina egna barn blir löjligt älskade, och de får höra det ständigt :). Jag har lärt mig vad som är viktigt i livet även om jag också bär med mig ett svart hål och får perioder då jag mår allt annat än bra.

Tack! Jag tror att man för alltid blir både och. Mer eller mindre av det ena eller andra.

Det var nog först efter 30 jag kan säga att jag legat övervägande på den positiva sidan och jag blir bättre och bättre på det. Det var på den nivån att jag trodde jag hade en utvecklingsstörning ända upp i 25-års åldern eftersom allt jag gjorde blev fel och filk sa ha högt att jag var konstig. Några få nära vänner i tonåren, samt min bror som som jag ville ta hand om och skydda räddade mitt liv.