Hjälp! Är det vårt fel att 2-åringen har sömnbrist?

Sömnbristen ligger tung i vårt hem.

Vår dotter har aldrig velat sova. Hon kämpar in i det sista vid nattningarna trots att hon är trött och det slutar oftast med att vi tar upp henne i famnen och vaggar henne till sömns. Det börjar bli tungt för ryggen men vad gör man inte för att få älsklingen att somna när man är trött och inte vet något annat alternativ. Det är dock inte vårt största problem, utan det är att hon sover ca 9 timmar (oavsett när vi lägger henne) och vaknar med ett kvitter. Ögonen lyser av energi och livsglädje och jag fattar inte hur hon överlever på så lite sömn (tolv tim ska 2-åringarna sova enligt alla. Såklart finns det undantag, men inte nio timmar!?) .

Själv har jag haft insomningsproblem sedan barnsben. Kan inte somna trots alla trix som finns. Jag somnar ju så småningom, men jag behöver bara lite extra tid att somna in. Men med dotterns nio timmars sömn finns det ingen extra tid, så det är alltid sömnbrist i vårt hem. Tack och lov har jag en man som sover bra och som anpassar alla sina rutiner efter mitt och barnets avvikande sovmönster.

Framförallt är jag alltså orolig för dotterns sömnbehov och utveckling. Idag t.ex. sov hon 8 timmar och jag kunde inte hejda tårarna som bara rann ner för kinderna. 'du behöver sova mer min älskade tös' - 'nää, inte sova. Gå ut!'. Vi aktiverar henne inte direkt, utan försöker hålla morgonen lugn och avkopplad.

Om det bara är vi föräldrar som blir lidande kan jag ta det. Men jag har en sån gnagande oro för min dotters få sovtimmar.

Om oss:

Vi är ett vanligt par, glada och harmoniska (trötta förstås). Jobbar 90 respektive 80%. Dottern går på förskola 8-15.30. Hon trivs jättebra och de är ute varje dag. Sover 45-60 min på dagen (vaknar av sig själv). Efter hämtning leker vi ute tills maten ska lagas vid 17. Vi går oftast inte ut igen senare. Nattningsrutinen är samma procedur oavsett starttid, bestående av pyjamas, välling, tandborstning, läsa saga i sängen och sedan tjafs tills vi tar upp henne och vaggar henne till sömns. Med olika starttid menar jag att vi har testat olika tider för att se om hon sover fler timmar (givetvis samma tid under en längre period och sedan bytt). Hon sover i egen säng i eget rum och vi ligger bredvid tills hon somnat in. På småtimmarna vaknar hon och ropar. Då går vi (oftast mannen) in och lägger sig vid henne och de somnar om på två röda. Så hon vaknar alltid med en förälder på morgonen.

Är det vi som upprätthåller mönstret av för få timmar? Vad behöver vi ändra? Jag slits mellan tanken att vi inte ger henne tillräcklig trygghet, och att vi kanske skämmer bort henne för mycket (om det nu går).

Kanske är det detta mellanting som ställer till det. Kanske ska vi välja antingen att ha henne i vår säng för maximal trygghet, eller att köra den hårda stilen och tvinga henne att somna själv. Om jag bara visste vad som är bäst för mitt barn! Vi har inga preferenser för vilka tider hon ska somna eller vakna, vår önskan är bara att hon ska få fler timmars nattsömn. Snälla skriv er spontana tanke! Var hur hårda ni vill! Jag behöver höra andras syn på saken.

/orolig och trött mamma till världens finaste tjej.