Orolig mamma till 3 åring ( autismn? )

Det blir som det blir. Förskolan vill inte göra utredning?

Ett gott råd är dock att inse att det inte är någon katastrof att få ett autistiskt barn. De har så mycket att ge. Kommer vara dig trogen och du slipper sitta sömnlös under tonåren för att ditt barn är ute och festar.

Jo självklart kan man inte ändra på mitt barn och jag älskar honom över allt annat. Men jag är rädd orolig ändå , en situation som känns just nu så overkligt om det är nu så. De på förskolan menar han är bara lite sen. jo visst det kan vara så men tänk om det ligger nåt annat bakom. så vore det väldigt trist om han inte få rätt hjälp i tid! Bara för att man ska avvakta och se.

Hej.
Nu vet vi ju inte om detta kanske är en normal fas i just ditt barns utveckling. Inget behöver vara "fel".
Men jag tycker det är super att du tar dina upplevelser och din oro på allvar det är många som inte för det. Ditt första steg är här och det är grymt. Du gör ju detta för ditt barn.

Jag har själv en dotter som är stor nu, men har asperger, vilket är en neuropsykiatrisk sjukdom inom autismspektrat. Vi upptäckte det inte eller började utreda fören hon var 15 år. Hon hade behövt den hjälpen mycket tidigare kan jag säga. På den tiden när hon var liten var det inte lika vanligt med autism som det är idag så man tyckte mest att det va bråkiga och annorlunda barn. Idag vet man bättre.

Angående utredning:
Jag vet inte hur tidigt man kan börja utredning men kanske 4 år?
Om du har dessa tankar så tycker jag du ska boka en tid hos barnpsykiartiker / BUP så snart du kan och får. Dels för att lugna dig själv för om det är så att barnet har autism så är det mycket bättre i hjärtat och livet i vardagen att veta om det för att man då får stöd och hjälp av kommunen och förståelse av andra runtomkring.

Och det viktigaste av allt, är att ditt barn får hjälp med sina svårigheter i god tid. Det kan spara en hel del lidande för honom.
Försök att inte se det som ett misslyckande(för tro mig det är lätt att göra det), utan försök se det som

"att du ger ditt barn som ser suddigt och har dålig syn ett par glasögon"

som gör att ditt barn ser bättre och i sin tur gör att han klarar sig själv bättre och blir mer självständig i längden. För er som familj blir det också lättare i vardagen.

Glöm inte att ditt barn behöver din hand.. Men det är också helt normalt att få sörja och tycka att det är tungt bitvist.

Hoppas mina ord gav dig någon form av vägledning.
Önskar er all lycka till.

Hej tack för dina värmande ord Inelg!

<3 Jag vet hur det är och man behöver mkt stöd i detta. Fråga gärna om du undrar nåt. :)

Jag tycker att du ska prata med någon om detta. Som du skrev så är han samma person med eller utan diagnos. Men har du en diagnos har man så mycket lättare att få hjälp. T ex vårdbidrag, resurs, lss och stöd ev träning beroende på kommun.

Det kan ta lång tid från de första mötet till att få en diagnos, för oss skulle det dröja ett år innan diagnosen blev klar tack vare kö till utredning. Men vi tog de privat och fick de på 2 månader.

Ring och prata med barn och familjehälsan, dom skickar dig isåfall vidare om dom anser att det kan röra sig om något.

Det där är ju ett jättedumt svar, autism är ju ett spektrum av symptom och tonåringar med autism kan absolut vara ute och festa (olika från person till person förstås, många med autism gör förstås inte det) och det finns inte alls några garantier att de kommer att "vara dig trogen".

Min autistiska tonåring är ute och festar en hel del. Alla är olika och har olika grava funktionsnedsättning. Tror däremot inte att Nordström menade nåt illa.

Nej, antagligen inte, men det är väldigt ogenomtänkt och spär på föreställningar att folk med diagnoser måste vara på ett visst sätt. Som när man hör folk säga att alla med Down syndrom är så glada, det är nedlåtande och stämmer för långt ifrån alla.

tackar för alla svar! Ja det är ju just det att han får hjälp i tid.!

Jo så är det väl också att alla olika med eller utan diagnos. Egentligen skulle vi ju säkert alla ha nån diagnos , jag har t.ex väldigt svårt att koncentrera mig på fler saker samtidigt och är en otrolig grubblare blir lätt rädd för eventuella förändringar som jag inte är beredd på, som har en stor betydelse för mig. Som sjukdom i släkten, pengar , arbetslöshet, bråk med grannar/ myndigheter och nu min pojk. Jag grubblar och grubblar tills jag får ett definitivt svar . Då kan jag bli lättat eller få möjlighet att gå igenom min sorg.

Inte heller de roligaste egenskaper. Men jag klarat skapligt hittills, men känner att jag nu behöver hjälp både för min egen och min sons skull! För han har blivit det viktigaste i mitt liv nu !