Jag grejjar inte aborten!!

Vi har fem barn och jag har trots preventinmedel blivit gravid. Vi är extremt trötta på småbarnsåren, älskar ju såklart ungarna men har precis börjat drömma och fantisera om ett friare liv med bättre ekonomi och mer sömn. Min man har precis gått upp i arbetstid på ett bra jobb som kräver mycket av honom och som innebär mycket tid hemifrån, men där lönen gör så at tvi äntligen kan få komma ikapp. Och jag ska precis sluta amma yngsta barnet och längtar efter att få känna mig pigg igen efter många tuffa år.

Jag mår helt värdelöst hela graviditeterna, spyr och mår illa, blir deprimerad, får extrem foglossning, får havandeskapsförgiftning och min kropp klarar inte av det så jag åker alltid ut för massa annat skit varje graviditet.Har legat inlagd på sjukhus minst en gång varje gång. Det verkar inte vara nåt annorlunda den här gången, spyr som en gris och kommer knappt upp ur sängen. Alla som känner oss undrar hur fan vi har kunnat skaffa så många barn när de ser hur jag mår när jag är gravid.

Jag vill kunna vara en normal mamma till de äldsta barnen som bara haft en trött och trist mamma de senaste åren. Vi har planerat resor och annat roligt för pengarna som min nyss börjat tjäna som barnen ser framemot.

Vår ekonomi kommer gå åt helvete, min man kommer var tvungen att gå ner i arbetstid eller ta helt föräldraledigt i typ ett år om vi ska behålla det här barnet. Jag kan omöjligt ta hand om allt och min kan inte både hämta och lämna och yngsta är för liten för förskola. Ingen släkting som kan hjälpa till så mycket som krävs finns.

Men trots att jag bara vill avsluta den här graviditeten så fort som möjligt så klarar jag inte av det. Har redan skippat en bokad tid. Jag är rädd att jag kommer ångra mig fruktansvärt mycket. Jag gråter mig igenom halva nätterna och är helt slut.

Kom med pepp eller råd!

Anonym (pärlsocker) Trådstartaren

Äldre 13 Oct 19:35

#2

Anonym (Stöd) skrev 2016-10-13 19:27:36 följande:

Med tanke på situationen och hur du har mått under de andra graviditeterna så... se till att du får det stödet du behöver. Både personligt och professionellt! I slutändan är det du som bestämmer över din kropp och vad du än beslutar dig för så hoppas jag att det går bra. Jag har själv gjort abort, under narkos. Har haft bra stöd och situationen va liksom omöjlig. Det va jobbigt men det hade varit ännu jobbigare att få det barnet. Kram

Finns det stöd att få på sjukhuset eller vart vänder man sig? Vet du det?

Anonym (pärlsocker) Trådstartaren

Äldre 13 Oct 19:50

#4

Mallemamma skrev 2016-10-13 19:42:40 följande:

Vilket jobbigt beslut! Jag har som du fruktansvärda graviditeter, går igenom min andra nu och är övertygad om att sterilisering är det enda rätta för mig och min familj efter allt vi går igenom. Så stor eloge till dig/er som klarat igenom 5 graviditeter!!

Jag hade också haft svårt för abort, men om du innerst inne vet att det är vad du vill så tänk på familjen du har, och försök att inte tänka på barnet det kan bli, det är såklart alltid värt det när barnet kommer, men tror man ibland måste försöka tänka bort den "detaljen". Du har redan försvunnit 9 månader gånger 5 i ditt liv, det är stor del av ditt liv och hela familjen drabbas. Är det värt det för vad som skulle kunna bli? Och som du säger, dina barn har bara sett den trötta och gravid-sjuka du. Nu är det kanske din tur att få må bra och -barnen du redan har-s tur att få ta del av ditt riktiga jag :)

Försöker inte på nåt sätt försöka tala dig ur att behålla, men uppfattade som att du vill göra abort men har svårt att rättfärdiga det.

Usch förstår att du har det jobbigt - och oavsett beslutet du tar så tror jag inte du kommer ångra varken eller.

Båda alternativen har sina fördelar på olika sätt.

Lycka till oavsett vad ni beslutar! Kram

Tack för ditt inlägg! Det är helt rätt det du skriver. Jag vill inte vara så här igen! Jag vill bli mitt normala jag! 9 månader är så lång tid för ett litet barn och jag fungerar inte alls! Vill finnas där för mina barn nu.

Anonym (pärlsocker) Trådstartaren

Äldre 14 Oct 21:24

#15

Tack för alla svar! Jag läser och tänker och funderar. Jag uppskattar både pepp att behålla och avbryta. Jag står och velar mitt emellan och behöver stöd att jag kommer klara det hur det än blir,

Några undrade vad jag är rädd för, jag är rädd för att ångra mig. Jag går emot mig mitt hjärta om jag gör abort och jag är rädd för att krascha helt. Jag är väldigt labil just nu och ser bara svart på båda alternativen. Mitt förnuft skriker: Avsluta graviditeten så fort som möjligt och återgå till att försöka bli stark och pigg igen. Ta hand om de fina barnen du har! Men som sagt så klarar jag inte av det. Nu har jag en ny tid på måndag som jag försöker peppa mig själv att gå till, men jag klarar inte ens av att tänka på det och får ångest och svårt att andas bara jag tänker på det. Det får jag visserligen av tanken på att spy och må dåligt i flera månader med i flera månader med. Han spytt säkert 20 gånger idag och haft en riktig panikångestattack, det har jag inte haft på säkert sen första graviditeten då jag ännu inte hade lärt mig hantera mitt gravid-jag och höll på att bli galen på att må så fruktansvärt dåligt.

När jag läste det här så sprutade tårarna! tänk om jag mår ännu sämre av att göra abort... Och en ännu sämre mamma än om jag behåller.

Miriami skrev 2016-10-14 08:40:47 följande:

Det låter jobbigt som du har det nu. Men om du gör en abort, hur kommer du må då?

Kanske ångrar du dig och blir mycket nere och det blir inte bra iallafall. Sorgen över en abort beslut går inte över om en vecka det kan hålla på i år att mala och man ångrar sig. Och för att man mår så dåligt över det så påverkas familjen.

9 månaders helvete låter lång tid men igentligen är det inte det när man ser tillbaka på det. Men just då känns det så när man är i det.

Vet inte hur långt gången du är. Men efter en tid känner du sparkarna på bebisen. Du har ett liv i din mage. Tänk efter noga. Jag förstår att det är svårt.

Jag får dåligt stöd av min man som varken vill säga bu eller bä. Han märker hur dåligt jag mår och vill skona mig från press men hans obeslutsamhet får mig bara att må ännu sämre. Vill att nån annan ska ta beslutat så jag slipper.

Min man har tid för vasektomi som är bokad redan innan det här hände.

Jag grejjar inte aborten!!

INNEHÅLL