Jag grejjar inte aborten!!

Gud vilken jobbig sits. Alla rationella argument pekar ju på abort och den slutsatsen har du ju dragit själv oxå enligt vad som framgår av trådstarten.

Men... du är rädd att du kommer ångra dig fruktansvärt mycket. Du gråter dig igenom halva nätterna och är helt slut. Vilken känslomässig pärs!

Jag kan inte ge något annat råd än att gå på den innersta innersta magkänslan. Ju större beslut desto viktigare blir det. Känner du innerst inne att du inte pallar en abort har du kanske 'rätt' i det - det vet nog bara du. Det är otroligt svårt när logiken och känslorna krockar...det gäller att sätta ner foten och rycka plåstret och välja det minst jäkliga så att man inte äts upp av sina våndor inför valet och kvalet. Särskilt inte som tiden går vilket säkert oxå pressar dig.

Oavsett vad du väljer bör någon sterilisera sig eftersom Moder Jord och alla fruktbarhetsgudar och gudinnor verkar vilja ösa ungar över er oavsett vad ni själva vill ;).

Kan tillägga att jag själv är ett fullkomligt blötdjur och troligen hade bangat i sista minuten trots alla helveteskval och bristande logik. Och hittat nån slags märklig frid i det när valet var gjort och känt att what the heck inget blir som man tänker sig.

Men man ska aldrig jämföra sig med andra i en sån här sits utan känna efter helt själv.

Väldigt klokt svar av (2 barn).

Och TS: Om ditt hjärta verkligen har bestämt sig, så är det kanske så det får bli då <3. Har själv suttit och gråtit i en vecka över ett eventuellt beslut som jag som tur var inte behövde ta eftersom allt gick bra, så jag tror jag vet ungefär hur du känner även om situationen inte är samma. Du verkar vara en väldigt empatisk person och då blir det extra viktigt att följa sitt hjärta om man är skör - för sin egen skull helt enkelt. Tror jag - helt personligt! Jag är själv en person med både väldigt mycket empati å den ena sidan och en nästan överdrivet analytisk rationalism å andra sidan. Men när det kommer till de riktigt svåra känsloladdade besluten ja då kan jag inte köra över hjärtat. Det går inte. Samtidigt finns det ju alltid gränser i alla fall, så är det ju.

Ungefär som jag skrev för några inlägg sedan om hur jag själv torde ha känt - det kan mycket väl vara så att våndorna före ett svårt beslut är det som är värst, och att man sedan kan slappna av och känna frid - i vart fall om man går på det innersta innersta när man bestämmer sig. Livet kommer med så många överraskningar och en del är besvärliga. Man grejar så otroligt mycket mer än vad man tror och ibland är det tillsynes irrationella det som är rätt. Precis som att det rationella också kan vara rätt ibland, såklart.

Jag tror också att pappan kanske vill låta dig vara av omtanke med tanke på hur otroligt känsligt det här är för dig. Fast jag förstår din frustration och att det kan kännas ensamt och som att omtanken kanske inte når fram.

Jättekram

/också 2 barn