BF Juli 2017 ny

Ursäkta min roman nu men behöver skriva av mig:(

Jag är så besviken/orolig/stressad/uppgiven/maktlös idag. Jag har ju problem med sammandragningar och blödningar som kommer till och från under dagarna. Kände igår att jag började bli mer orolig då det inte är nå kul att se blod flera gånger om dagen. Bestämde mig för att ringa Bm idag. Min Bm har dock gått på semester så är en annan.

Jag ringde imorse och 13 ringde hon upp. Förklarade att jag fysiskt mår bra men att det är riktigt tufft psykiskt. Att jag gärna skulle vilja komma in och lyssna på hjärtat och bara lugna mig lite. Hon blir sur och nästan skäller ut mig för att jag inte ringt förlossningen redan under helgen. Att hon kan inte göra något, att förlossningen finns där för mig och att fortsätter jag blöda såhär så tycker hon dom borde koll varför jag blöder. Inte att jag ska ligga hemma på soffan. Avslutar chockade samtalet och vi säger att vi ses på måndag om inte bebisen är ute. (har en ordinarie tid då)

Ringer sambon och bara gråter, så han får mig att ringa förlossningen. Efter 10 minuters samtal har vi kommit fram till att hon TROR att det är livmodermunnen som blöder pga sammandragningarna, att livmodern och moderkakan såg ju bra ut i vecka 31. Det är ingen fara och jag ska återkomma om blodmängden ökar, värkarna kommer igång eller om jag blir orolig.

Sedan dess har jag gråtit! Det står i min journal om just dessa saker. Rädslan att inte bli tagen på allvar och att dom ska lyssna en gång extra på mig. Båda barnmorskorna var inne och läste journalen varav hon på förlossningen försvann i 2 minuter för att läsa allt.

Så nu ska jag gå i en vecka till och blöda samt vara orolig. Det var pga detta jag har gått till Aurora och ville ha en igångsättning. Med sonen så steg hans hjärtljud sista veckan, men där tog ingen heller mig på allvar. Han kom ut i panik, då två Bm fick hänga över min mage och pressa då hans hjärtljud försvann under krystningen, helt blå i hela kroppen och navelsträngen hårt runt halsen.

Just nu känner jag noll lust och förtroende för detta och jag har gått från att vilja föda barn till att vara totalt livrädd! Kommer bebisen ens klara sig till en förlossning?

Tack för era svar! Hon jag pratade med jobbar till 22 så innan dess vågar jag inte göra något:( känner mig så fjantig som inte kan slappna av och stå på mig. Oron bara gnager även fast allt troligen är bra. Och känner mig så liten och det blir inte bättre när hon gör såhär.

21.48 föddes Olle! Hur söt som helst!!
3.055 g och 50 lång.
Skriver mer imon, men vi är så lyckliga!!

Någon som har tips på en bärsele? Vi har en sjal men vill ha en sele också. Tycker det är en djungel!

Har kollat på ergon. Sambon tycker dock det är viktigt att kunna vända barnet om man vill och vet ej om man kan det i tulan.

Facebook har jag tyvärr inte så där kan jag inte kolla:)Har du 360 eller den andra? Tänkte om du har saknat att kunna vända barnet om du har originalet

Tack för att du delade med dig av din upplevelse! Så spännande att läsa när man snart är där själv. Nu har jag ju ett barn sen tidigare men ändå, allas erfarenheter är sååå välkomna. Skönt att den där värsta smärtan bara pågick där mot slutet :) Min första förlossning höll också på precis ett dygn från det att jag förstod att det verkligen var på gång och började klocka värkar. Man hinner bli trött på den tiden! Härligt att allt gått bra för er! Stort grattis!

Vad häftigt att det kom tre pojkar bara i söndags och att alla vi var beräknade 19-21 juli. Kul att läsa din berättelse

Insåg att det vart långt men här är min ärliga berättelse.

1015 tar jag första shotten. Jag är öppen två cm, tappen är 2 cm och inåtvänd. Jag har SD som kommer 2-3 på 10 minuter men känns inte. Glatta hinnor så dom går ej att ta.

1215 shott nr 2. Jag har nu 5 sd på 10 minuter som dom vill. Men dom gör inte ont. Statusen är fortfarande samma.

1415. Är fortfarande 5sd på 10 minuter som börjar kännas lite. Fortfarande bara öppen två men tappen har börjat vända sig utåt. Efter ett samtal till läkaren så avvaktar vi shott tre, för man vill inte att det ska bli fler SD.

1615. Öppnat mig till 2,5 cm och tappen är lite mindre. SD är samma och gör fortfarande inte ont. Tycker dom glesas ut lite. Bestämmer att hoppa även denna shott och hoppas det går att ta hinnorna 18 istället.

18:00 läkaren kommer och gör ultraljud och känner. Är gränsfall att man ska kunna ta hinnorna. Huvudet ligger neråt och bebisen mår fortfarande bra. Barnmorskan testar tar hinnorna och det funkar! Dom blir dock lite chockade över allt vatten som kommer ut, är riktigt mycket vatten! Jag kan inte sluta skratta heller så det forsar verkligen. Är fortfarande öppen bara 2,5 cm.

20:00 börjat värkarna bli lite smärtsamma, men jag kan fortfarande andas igenom dom helt utan problem. Dom börjar koppla på dropp men apparaten strulat så det börjat gå in i kroppen 2045.

21:15 skiftbyte, dom känner och nu är det öppet nästan 4 och tappen är nästan borta. Jag skämtar fortfarande med barnmorskorna mellan värkarna och alla skrattar precis som vi gjort hela dagen! Har verkligen varit bra stämning.

21:40 det börjar bli riktigt jobbigt. Jag får panik i värktopparna och ber om Eda. Barnmorskan vill känna på mig innan och tycker jag ska pröva lustgasen först. Är fortfarande öppen 4. Vi prövar lustgasen och den funkar lite. Tyckte inte den hjälpte mot smärtan men jag hade något att koncentrera mig på. Måste kissa också men kan ej gå på toa, hon tappar mig mellan två värkar. Hon har fortfarande inte ringt efter Eda, för hon har förstått att detta kommer gå undan

21:50 börjar paniken på riktigt! Värkarna gör ont! Det trycker på neråt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Får panik i varje värk, men mellan värkarna är jag helt lugn och ligger helt avslappnad. Hon kollar och jag är nu öppen 5 cm och lite kvar av tappen. Det trycker verkligen neråt och det är de som är de jobbiga.

22:15 sänker dom droppet för jag orkar verkligen inte mer! Varje värk är panik och mellan värkarna är allt lugnt. Så sjuk känsla! Jag har grymt stöd av både barnmorska, sköterska och framförallt min sambo.

22:25 känner jag att jag vill krysta, men jag får inte riktigt ännu. Dom lägger mig i en annan ställning. Det var en sådan sjuk känsla att verkligen känna den sjukt starka kraften.

22:29 efter 2 krystvärkar är en vit kladdig pojke ute! 3315 gram tung 51 cm lång och 34 cm i huvudmått och helt perfekt!

En stor och rejäl Moderkaka kommer ut och jag har inte spruckit eller något alls vilket jag trodde jag skulle ha gjort.

Läkaren kommer in efter 30 minuter och visar bilder på moderkakan. Man ser tydligt svarta fläckar på den. Det var alltså kantlossning som gjorde att jag blödde! Det hade kunnat göra så den släppt vilken dag som helst! Vi konstaterade att igångsättning var rätt beslut och är lyckliga att alla mår bra! Att känner ej mamma att något är fel är det oftast så, om han är med om detta igen kommer han rekommendera igångsättning tidigare.

Hur jobbigt det än var på slutet och hur mycket panik jag än hade under värkarna så är jag så glad att jag inte fick Eda. Kändes som jag hade kontroll på ett helt annat sätt nu. Jag kände vad kroppen ville och kunde lyssna på den mycket bättre än när jag hade eda mina två andra förlossningar. Jag vill dock inte föda fler barn! Nu får det räcka!

Usch, vad tufft! Men skönt att hon fått chansen att träffa bebisen i alla fall. Min mamma dog i cancer för fyra år sen och det är en enorm sorg att hon inte är här nu och får en chans att lära känna sitt nya barnbarn. Hon älskade sina barnbarn och var världens bästa mormor!

Hoppas ni får en lugn och fin sista tid tillsammans med henne.