Mår så dåligt

Lång historia kort: Är i vecka 31 med mitt första barn, inte så långt kvar tills han anländer min lilla pojke. I början av graviditeten ville alla att jag gjorde abort, iallafall alla på min killes sida. Jag var på MVC i vecka 7 eftersom jag kände mig tvungen till det, jag älskade min kille så mycket förstår ni och jag var i stor press. "Det blir skrapning." sa hon i en kall röst därborta. Jag sa ingenting utan jag vart bara så nervös, jag skakade och trodde att jag skulle svimma, jag var så rädd. När de skulle göra ultraljudet så frågade jag ifall jag fick se och där var det lilla livet "Och där slår hjärtat" sa hon och då kände jag att nej, NEJ, aldrig i livet. Min pojkvän och jag bråkade såklart efteråt och vi gjorde slut ett tag. Sedan kom han tillbaka. När han var med på första RUL så började han gråta, när vi satt i bilen så var han så glad. "Vad ska han heta?" "Vad blir han för stjärntecken?" "Han var så söt.". Därefter slog han sig själv i huvudet och sa att han hatade sig själv, att han inte kunde förstå att han gjort och sagt sådana saker som han gjort tidigare. Det kändes bra, för då fick han känna lite av sorgen jag hade i månader. Nu mår jag jättedåligt igen, jag tänker tillbaka om att jag var på MVC och verkligen var nära på att göra det. Det lilla livet jag har i magen kanske jag inte alls skulle ha där idag. Jag äcklas av mig själv för att jag ens var där, det känns som om jag svikit min son och sårat honom. Det känns som att han vet och jag kommer aldrig att förlåta mig för det jag var nära på att göra. Hur blir jag av med ångesten? för jag gråter hela tiden och mår så dåligt av det här. Vet att ingen kommer bry sig om mig här för vem bryr sig om en 20-årig tjej som var dum i början...jag kommer helt enkelt inte över smärtan. Finns det någon snäll själ som skulle kunna ge tips på hur det försvinner? bara ett svar...snälla...

LFF

Äldre 22 Dec 14:39

#1

Anonym (Snart mamma) skrev 2016-12-22 14:35:34 följande:

Lång historia kort: Är i vecka 31 med mitt första barn, inte så långt kvar tills han anländer min lilla pojke. I början av graviditeten ville alla att jag gjorde abort, iallafall alla på min killes sida. Jag var på MVC i vecka 7 eftersom jag kände mig tvungen till det, jag älskade min kille så mycket förstår ni och jag var i stor press. "Det blir skrapning." sa hon i en kall röst därborta. Jag sa ingenting utan jag vart bara så nervös, jag skakade och trodde att jag skulle svimma, jag var så rädd. När de skulle göra ultraljudet så frågade jag ifall jag fick se och där var det lilla livet "Och där slår hjärtat" sa hon och då kände jag att nej, NEJ, aldrig i livet. Min pojkvän och jag bråkade såklart efteråt och vi gjorde slut ett tag. Sedan kom han tillbaka. När han var med på första RUL så började han gråta, när vi satt i bilen så var han så glad. "Vad ska han heta?" "Vad blir han för stjärntecken?" "Han var så söt.". Därefter slog han sig själv i huvudet och sa att han hatade sig själv, att han inte kunde förstå att han gjort och sagt sådana saker som han gjort tidigare. Det kändes bra, för då fick han känna lite av sorgen jag hade i månader. Nu mår jag jättedåligt igen, jag tänker tillbaka om att jag var på MVC och verkligen var nära på att göra det. Det lilla livet jag har i magen kanske jag inte alls skulle ha där idag. Jag äcklas av mig själv för att jag ens var där, det känns som om jag svikit min son och sårat honom. Det känns som att han vet och jag kommer aldrig att förlåta mig för det jag var nära på att göra. Hur blir jag av med ångesten? för jag gråter hela tiden och mår så dåligt av det här. Vet att ingen kommer bry sig om mig här för vem bryr sig om en 20-årig tjej som var dum i början...jag kommer helt enkelt inte över smärtan. Finns det någon snäll själ som skulle kunna ge tips på hur det försvinner? bara ett svar...snälla...

Snälla söta rara, prata med din BM om detta och be om en samtalskontakt. Bebisen vet inte om det hela utan det enda du gör är att slå på dig själv för nåt som inte är ditt fel. Så prata med din BM och be om en samtalskontakt så du får hjälp att reda ut dina skuldkänslor innan liten kommer!

Anonym (Graviddepression)

Äldre 22 Dec 22:04

#2

Du tänkte göra abort men lät bli för att du älskade ditt barn... är väl en fin kärleksförklaring till ditt barn, inte ett svek?

Du har haft det jobbigt med oron för oönskad graviditet, ångesten för att göra abort och dåligt stöd från familjen. Jag tror att allt det gjort att du fått en graviddepression. Be att få tala med en mödravårdspsykolog som kan stötta dig. Man tror man är ensam med sina problem, men det händer liknande saker hela tiden så de är vana och kan reda ut dina känslor. Se till att få hjälp nu, för du behöver all styrka du kan få när du blir mamma. Hoppas det blir bättre för dig snart, men tveka inte att ska hjälp!

Mår så dåligt

INNEHÅLL