Mår så dåligt

Lång historia kort: Är i vecka 31 med mitt första barn, inte så långt kvar tills han anländer min lilla pojke. I början av graviditeten ville alla att jag gjorde abort, iallafall alla på min killes sida. Jag var på MVC i vecka 7 eftersom jag kände mig tvungen till det, jag älskade min kille så mycket förstår ni och jag var i stor press. "Det blir skrapning." sa hon i en kall röst därborta. Jag sa ingenting utan jag vart bara så nervös, jag skakade och trodde att jag skulle svimma, jag var så rädd. När de skulle göra ultraljudet så frågade jag ifall jag fick se och där var det lilla livet "Och där slår hjärtat" sa hon och då kände jag att nej, NEJ, aldrig i livet. Min pojkvän och jag bråkade såklart efteråt och vi gjorde slut ett tag. Sedan kom han tillbaka. När han var med på första RUL så började han gråta, när vi satt i bilen så var han så glad. "Vad ska han heta?" "Vad blir han för stjärntecken?" "Han var så söt.". Därefter slog han sig själv i huvudet och sa att han hatade sig själv, att han inte kunde förstå att han gjort och sagt sådana saker som han gjort tidigare. Det kändes bra, för då fick han känna lite av sorgen jag hade i månader. Nu mår jag jättedåligt igen, jag tänker tillbaka om att jag var på MVC och verkligen var nära på att göra det. Det lilla livet jag har i magen kanske jag inte alls skulle ha där idag. Jag äcklas av mig själv för att jag ens var där, det känns som om jag svikit min son och sårat honom. Det känns som att han vet och jag kommer aldrig att förlåta mig för det jag var nära på att göra. Hur blir jag av med ångesten? för jag gråter hela tiden och mår så dåligt av det här. Vet att ingen kommer bry sig om mig här för vem bryr sig om en 20-årig tjej som var dum i början...jag kommer helt enkelt inte över smärtan. Finns det någon snäll själ som skulle kunna ge tips på hur det försvinner? bara ett svar...snälla...