Bonusbarn som inte sover själv

Litet tillägg! Vi har en 140 säng så det blir trångt att sova alla tre, därför sover jag och sambon dåligt dessa nätter om ingen av oss flyttar på sig (dvs oftast jag!).

Tack för all input! Det är så himla svårt ibland, jag vill så klart att det ska funka med den här nya familjekonstellationen och tycker om bonusen, men det kan dyka upp många motstridiga känslor från olika håll.
Jag har en bra relation med bonusbarnet i övrigt, men vi har knappt bott ihop ett år och nyligen flyttat till större och gemensamt boende så jag antar att vi behöver tid.
Men jag har en kompis som har sitt barn 50% och hon har alltid lyckats hålla rutinen att barnet sover i sitt rum. Förstår att olika barn har olika behov, men jag tror man kan försöka styra upp det lite om man har viljan.. men kan också förstå att sambon vill spendera all tid med barnet eftersom de inte bor ihop på heltid.

Saker blir inte alltid som man sagt att de ska bli innan man flyttar ihop. Han orkar oftast inte gå in med henne eller lyfta in henne igen när hon sovit med oss ett tag, även om det är så det var tänkt från början!
Vi bodde ihop i min sambos lägenhet ett knappt år innan vi flyttade till en gemensam, har varit tillsammans i två år nu. Då sov hon först i egen säng i sovrummet och sedan i egen säng i ett tillfälligt rum då vi väckte varandra när alla sov ihop (pappan snarkar i ;) ).
Tror det här också handlar om att sovrummet i nya lghten är det rum som känns mest som "mitt" rum. Bonusen har eget rum och min sambo har halva vardagsrummet till sina grejer. Då känns det kanske mer när det egna spacet krymper.
Jag tycker om bonusen, så det handlar inte om det.

Bodde ihop i hans lght i knappt ett halvår menar jag :)

Tack för alla kommentarer med kreativa och konkreta tips på lösningar! Vi ska se över det hela.

Och till "Va"; Jag ser mig inte som gäst i deras familj, utan en del av den, annars hade den här relationen varit meningslös.
Familjer kan se ut på många olika sätt nämligen!

Det är inte smärtfritt att välja att leva som bonusfamilj, men det är det heller inte i en kärnfamilj. Självklart är jag lyhörd och ödmjuk inför bonusbarnets situation, men jag måste också få möjlighet att ha en plats och att leva som jag vill i mitt eget = vårt gemensamma hem.

Jag tycker alla föräldrar som ser till sina barns behov ska ha en eloge.
Det var inte en överraskning att han hade barn, men som ungbrunett skriver är det en skillnad i engagemang och relationen till barnet vad det gäller föräldrar vs bonus"föräldrar".

Vi har i första hand en relation till föräldern och försöker lösa relationen till barnen på bästa möjliga sätt - men det kräver otroligt mycket av oss emellanåt.
Självklart är detta med sovandet en diskussion mellan mig och pappan och inte något som vi pratar om när flickan är med.

När vi flyttade till gemensam lägenhet köpte vi en 90-säng till flickan. Där kan även vi vuxna sova, och pappan har vid enstaka tillfällen sovit där med sin dotter utan problem. Det svåra är att få honom att gå dit med henne när hon kommit in i vårt rum :) av bekvämlighetsskäl. Jag kan också flytta på mig, vilket jag också gör många gånger. Men jag känner ibland att jag får anpassa mig väldigt mycket som det är och vill inte alltid vara den som måste flytta på sig och ge plats åt andra. Inatt sov flickan hela natten i sin säng! Kanske tredje gången på två månader. Halleluja! Alla vaknar utvilade!