Bonusbarn som inte sover själv

Vissa saker skulle jag inte vara intresserad av att kompromissa med. Det här är en sådan sak. Så för min del hade det fungerat så att jag valt bort att bo ihop med ny partner som inte kunde eller ville sova med mina barn i sängen.

Det tvivlar jag inte alls på att det finns. Jag är emellertid inte en av dem och hade som sagt inte kompromissat om den saken heller. Jag hade inte löst det på något annat sätt, jag vill sova med min partner och jag ville, när det begav sig, sova med mina barn. Alltså kunde bara en partner som accepterade det vara aktuell. Andra hade absolut valts bort.
Javisst finns det det.

Jag hade inte tagit det som någon massiv kritik om min nuvarande man inte velat sova med mitt barn. Jag hade däremot sett det som att vi inte ville samma saker och eftersom jag inte själv var villig att kompromissa om detta så hade vi inte varit kompatibla utom möjligen som särbos. För mig var det oerhört viktigt att mina barn fick samsova så länge de ville och behövde göra det.

En annan sak jag aldrig någonsin kunnat tänka mig att kompromissa kring var att mina barn alltid kunde komma hem. Det fanns ytterligare andra saker också. Nu var inget av detta något problem för min nuvarande man eftersom våra värderingar och uppfattningar kring detta och mycket mer var överensstämmande.

Jo, jag vet. Vi har diskuterat saken förr. Många gånger.

Du skrev ju att du varit en elak styvmor i fem års tid och att du fortfarande försöker kompensera för det, men ändå är du förbluffad över att också en hel del andra kvinnor uppför sig på alla möjliga mindre bra sätt mot sina styvbarn och verkligen inte finner det naturligt att prioritera några andra behov än sina egna?

Om det ligger någon sanning alls i något av det du skriver så måste ju det här kvalificera sig till ett av Familjelivs allra mest uppseendeväckande självmål.

Jag för min del undrar hur det blir när man som vi båda har barn sedan tidigare men inga gemensamma, är vi varandras gäster då, eller? Vid matbordet skulle det kunna låta så här:

Jag: "Ta först du, du är ju gäst här."
Maken: "Nej men inte ska väl jag ... du är ju också gäst här!"

Det är ju ännu mer bisarrt.

Definitionen av ordet gäst lyder: "Person på besök, speciellt då personen blivit inbjuden". Det är alltså en människa, kan vara omtyckt eller inte, som i något läge förväntas gå hem till sitt - vilket du ju också poängterade att du tyckte att ts skulle göra. Eller snarare hoppades på att pappan skulle se till att hon gjorde. Så vem av min man och jag ska gå hem till sig, tycker du? Vi har båda barn sedan tidigare, har levt ihop i över tio år, och har barn som skulle vrida sig av förlägenhet över dumheten i ett påstående att vi är gäster i varandras familjer.

Jag tycker inte heller att det är självklart att det blir en familj av ett sammanflyttande. Det är inte självklart att relationerna faller sig så och det kan krävas både mycket ansträngning, motivation och vilja för att det ska bli så men från det till att tycka att en ny partner för evigt skulle gå runt och inneha en gäststatus i familjen är befängt.