Jag har varit elaka styvmor i 5år. Ångrade det järnet när jag själv fick barn och har försökt kompensera det. En 3-åring är väldigt liten. Hon måste få vara med sin pappa när hon behöver. Men är du obekväm med det så be honom följa med till hennes säng. Hon är bara liten en kort tid. Låt henne få h sin pappa.
Har haft samma problem med mitt bonusbarn. Han är dock 7.. han är här helger och lov. Resten av tiden bor han hos sin mamma. Vet inte riktigt hur hon gör hemma hos dom men jag får känslan av att han får komma in och lägga sig hos dom.. fast hon säger att så inte är fallet.
Iaf så i början varje gång han är hos oss så höll han på och ska komma ner och gå och lägga sig hos oss. Krokodiltårarna flödar osv. I början vågade jag inte riktigt säga nånting.. fast jag tyckte det var skit jobbigt och jag hade svårt att sova varenda natt han kom ner och skulle sova hos oss. På det jobbade jag långa pass så jag va helt slut dom helgerna/loven han var här. Till slut orkade jag inte mer och då tog jag ett snack med min sambo och förklarade för honom att det inte gick länge, och att han faktiskt fick ta tag i problemet. Han tyckte det var mysigt att han sov hos oss.. men när jag väl förklarade hur jobbigt det faktiskt var för mig så fick han en annan syn på det hela. Plus att jag tycker också att en 7 åring ska kunna sova själv.
Nu har det gått ett tag sen vi tog tag i problemet och det har blivit mycket bättre. Det händer fortfarande ibland att han kommer ner men då får han helt enkelt gå upp och lägga sig igen. Vi ger inte med oss. Jag eller sambon följer ibland med upp igen, beroende på läget. Ibland räcker det att bara säga åt honom att gå upp igen, ibland får vi följa med upp och stoppa om.
Vi berömmer honom och visar att vi är stolta när han är så duktigt och han blir stolt över sig själv och det gör att han växer och blir mer självsäker och vill sova i sitt eget rum.
Jag är förbluffad över er egocentrisk kvinnor som ska prioritera era egna behov framför ett osäkert litet barn. Ni borde skämmas så in i märgen över er omänskligt. Var det en överraskning att mannen hade ett barn? En eloge till de pappor som prioriterar sitt lilla barns behov!
Fast i TS fall är det mannen som prioriterar sig själv framför henne. Han skulle kunna lägga sig i barnets rum och göra alla nöjda och trygga, men han är för lat för det och låter istället TS bli utträngd av bonusdottern. På så vis skapar han en konflikt mellan de, förmodligen, två viktigaste personerna i hans liv. Hur smart prioritering är det egentligen?