Bonusbarn som inte sover själv

Vi pratar närhetsbehov och det finns hos både barn med separerade föräldrar och barn i en kärnfamilj. Och problemen finns i båda typer av familjer. Och för TS och hennes familj med bonusdotter så kan det enkelt lösas genom en större säng, antingen till de vuxnas sovrum eller till bonusdotterns rum. Och vips så är alla glada och nöjda.

Eftersom TS lever med barnets pappa så har även hon rätt att ha en åsikt om hur livet ska se ut och hur nätterna ska vara. Man blir inte livegen bara för att man träffar en ensamstående förälder. Och alla måste faktiskt anpassa sig till den nya familjesituationen.

Jag är av åsikten att en kärnfamilj och en bonusfamilj aldrig kan jämföras. Det är helt olika förhållningsregler och således spelar det exempelvis för mig ingen roll hur vi hos oss hade gjort om det var ett gemensamt barn och inte enbart hans barn. Det är totalt ointressant. Jag ser det enbart som en "börda" om barnet kommer på natten och ska sova i vår säng. Min sömn blir minst lika förstörd av att överhuvudtaget behöva bli väckt, men även av icke alternativen att antingen sova på en hård soffan eller tvingas ligga kvar i sängen med ett oroligt, sparkande barn. Jag som "styvförälder" VILL inte sova någon annanstans än i MIN säng, med eller utan min sambo. Det ska räcka som argument för att han tittar på andra lösningar: dvs gå tillbaka med barnet till sitt rum med eller utan köp av större säng. Det är DERAS angelägenhet, barnet och pappans, och inget som jag

vill eller ska blandas in i. Styvfamiljens lott, man kan inte förvänta sig samma saker som i en kärnfamilj och det inbegriper även att min sambo inte kan förvänta sig samma uppoffring av mig som styvförälder än om jag vore förälder.