Längtan efter barnbarn - kommer aldrig att få några

Det viktiga här TS (nu har jag inte läst alla svar så ursäkta om jag upprepar) är att du får separera dina egna känslor och tankar om barn, från vad dina barn tänker om att skaffa eller inte skaffa barn. Deras liv - deras val (precis som du hade ett val när du skaffade din familj)

Jag är snart 50, har två söner som jag tror aldrig kommer skaffa barn, kanske inte ens en partner. Vi får se, de är ff under 20. De har båda högfungerande autism och speciellt den äldre säger alltid att han är "designad för att vara ensam". Den yngre kanske det eventuellt skulle kunna fungera att vara i en relation med, men om det skulle resultera i några barn har jag lite svårt att se (men vem vet, de är som sagt relativt unga ännu). Om jag ska se från mina föräldrars perspektiv så har de 8 barnbarn men mina barn är nog de som de har sämst kontakt med (pga deras diagnoser - de är helt enkelt inte speciellt intresserade av att hålla kontakt med släkten). Så kan det bli, så TS, bara för att man har barnbarn betyder det inte att man får en bra relation till dem (jag tänker du har en idyllisk dröm om hur det skulle vara) 

Jag har bonusbarn och jag tänker att blir det några barnbarn där så får jag ju vara med på ett hörn. 

Om det här är väldigt jobbigt så att du tänker på det varje dag så kanske det vore bra att få prata med en terapeut eller liknande? Det är ju inte jätteovanligt att man kan hamna i ditt läge.