Lany skrev 2017-05-31 10:40:20 följande:
Ja, det var jag!
Skönt att höra att man inte är ensam om de där tankarna. De känns ju förbjudna och det är ju inget man törs säga i första taget. Man ska ju vara glad att man ens får ett barn och att det förhoppningsvis är friskt. Man ska inte bry sig om könet.
För mig hjälpte det att skriva här och att prata med min syster. Att erkänna att jag känner som jag gör. Mörka tankar blir mörkare om de får gro i tystnad har jag märkt.
Min syster har två barn, en pojke och en flicka och hon berättade hur det var för henne när hon fick sin pojke (som är hennes förstfödda) och hur deras relation är idag i jämförelse med den med hennes flicka. Hon menar att det blir en speciell relation mellan en pojke och hans mamma. Hon älskar självklart sina barn lika mycket men det är ändå något extra med pojken. Det är ju ändå inte riktigt samma sak för mig då det här nog blir enda barnet. Hon kunde försöka igen och fick ju en flicka sen...
Hon sa också åt mig att tillåta mig själv att känna som jag gör och att vara ledsen om jag är det. Det tyckte jag också var skönt. För skuldkänslorna över att ens ha de där tankarna gör det hela värre.
Min sambo har sagt att det inte blir fler barn efter det här då vi dels är så gamla (jag är nyss fyllda 40 och han 37) och att vi blev tvungna att få hjälp med IVF för att ens lyckas få det här barnet. Fick ett missfall på första försöket och det tog väldigt hårt på oss båda. Han är väldigt skeptisk att göra om den resan.
Så för mig är det här enda "chansen" att få en flicka.
Men som sagt, det känns lite bättre nu. Jag vet ju heller inte med säkerhet att det är en pojke jag har i magen men jag tror det i och med att så fort jag drömmer och bebisen så är det en pojke, aldrig en flicka.
Tillåt dig själv att vara ledsen om du är det men jag tror också, som du skriver, att du kommer älska honom otroligt mycket när han väl ligger där i dina armar.
Stor kram!
Tack för ditt svar! Så fint skrivet och så skönt att få prata med någon som förstår hur jag känner. Jag vågar inte ta upp det med någon annan eftersom jag skäms så mycket över att jag känner som jag gör.
Samtidigt så kan man ju inte rå för att man känner som man känner. Man kan inte stänga av känslorna bara för att det är fel.
Men en stor anledning till att jag ville ha en flicka är för att alla barn i vår familj är pojkar. Nu när det är min tur att få barn är det ingen som bryr sig, i stället tycker folk att det är synd att det är en pojke. Känns som att de hade reagerat mer om det var en flicka. Min syster har dessutom sagt "är det en pojke så får du ingen hjälp av mig" och liksom satt press på mig att det ska vara en flicka. Och det är så otroligt jäkla tråkigt, att det känns som att ingen bryr sig om mitt barn! :(