Hjälp! Hon förstör våran son
För att göra en mycket lång historia extemt kort så lever jag, min man och vår underbara treåring tillsammans sedan ca två år tillbaka. Pojken har en annan biologisk mamma som övergav honom i samband med att jag kom in i bilden.
Jag och pojken fick ett omedelbart band till varandra och den så kallade mamman tyckte på det stora hela att det var upp till mig och inte henne att ta hand om honom. Vi har haft många långa turer där vi försökt skapa en fungerande relation mellan dem båda med det enda resultatet att sonen har utsatts för vanvård och eventuell misshandel från kvinnan och hennes sambo. Sonen har mått fruktansvärt dåligt till följd av umgänget med henne och flera uppehåll om ett par månader åt gången har skett på antingen vårat eller hennes initiativ. Förutom att sonen har blivit illa behandlad och fysiskt sjuk (pga mögel, parasiter och hennes bristfälliga hygien) av att de ses, så har även kontakten varit bristfällig som bäst. Hon har avbokat flera träffar i rad för att hon räknat med att vara bakis då och även GLÖMT honom flera gånger. Hon har till och med rusat ifrån sin egen sambo för att undvika sonen... Under uppehållen mår sonen bra och världens mest underbara, kärleksfulla och snälla unge. Han har aldrig visat tecken på saknad eller liknande och blomstrar upp och han gör stora framsteg i språk och utveckling. Det har känts väldigt svårt när det är kontakten i sig som han far illa av. Ytterligare ett problem är att allt sker på hennes villkor, hon är inte villig att kompromissa för sonens skull. Utan anser att det är upp till honom att vänja sig, inte att hon ska göra någon förändring. Vi har kommit med alla tänkbara förslag men hon vill inte ens försöka. Vi har bett om att kontakten antingen ska ske på sonens villkor eller helt upphöra framtill hon är kapabel att finnas där, men hon vägrar. Nu är det långt över ett halvår sedan hon ens träffade honom på eget bevåg och har bara följt med när hennes mamma har bjudit med henne då hon och pojken ska ses.
I dagsläget har vi nyligen haft ett uppehåll på närmare fyra månader och de ses en gång i veckan då hon slår följe med sin mamma. Den här gången som kontakten återupptogs så har det gått förhållandevis bra om man jämför med de tidigare gångerna. Denna gång fick han behålla språket, halleluja! Än så länge bör nog tilläggas... Det är fullständigt kaos! Våra liv har vänts uppochned igen och vi vet varken ut eller in längre. Vårt underbara charmtroll är ett MONSTER. Han har mardrömmar så gott som varje natt, vill inte längre sova och gör allt för att hålla sig själv vaken. Vilket resulterar i att vi knappt får sova någonting. Han har börjat ha sönder allt han kan komma åt. Han kan vara precis hur nöjd som helst, bläddra i en bok eller liknande. Om jag passar på att gå och hämta ett glas vatten så kan jag hitta honom i fullfärd med att försöka välta TV:n, slita ned gardinerna, riva sönder en bok eller hoppa på dammsugaren. För att inte tala om vad som kan hända om jag skulle gå på toa utan att låsa in honom med mig! Hans egna saker går inte heller fria, även sådant som han tycker väldigt mycket om och är rädd om. Han fick en leksaksspis i julklapp av oss, varken jag eller min man fick öppna ugnsluckan till den för att han var så rädd om den. Men den hade han vält omkull på golvet och hoppat sönder luckan. Om han vaknar under natten eller innan oss på morgonen så är en populär överraskning att han har målat det han kommer åt med sitt bajs. Han har gått från att vara så ordentlig och hjälpsam som älskar att vara duktig, till att slita ut och vända upp och ned på allt. Hans rum får inte vara städat ens en dag innan han har slängt ut alla leksakerna överallt i lägenheten, fastän vi har många av dem i lådor i en hylla. Samma med sängen där både sängkläder och den tjocka madrassen rivs ut. När han hinner komma åt så slängs kattsanden i badkaret av alla ställen, inte ens sopkorgen får vara ifred. Behöver jag nämna vad som händer med allting ät och drickbart?
Överlag är han fullkomligt oresonlig stundvis och har börjat bli aggressiv igen med bland annat knuffar och slag. Senaste gången som han träffade den biologiska mamman så ville hon ha en kram när hon skulle gå, han å andra sidan tog sats och knuffade omkull henne så hårt att hon smällde in i ytterdörren. Inte en, utan tre gånger i rad. När hon väl gick knuffade han henne ut genom dörren. Under helgen när vi var på besök var det också mycket knuffar, särskilt på dem som bar på bebisen. Han brukar annars vara väldigt försiktig och snäll, särskilt med mindre barn men den här gången sa han "* slåss med bebis". Han är egentligen en väldigt go och tillgiven grabb men är nu tillbakadragen och distanserad mot personer som han älskar. Han brukar alltid vilja pussa och kramas mycket och sitta länge i famnen, men nu har han fått svårt med fysisk kontakt om det inte är bus. Jag är lyckligtvis skonad från det, men däremot har han börjat bli väldigt orolig över att jag ska försvinna och vill gärna "hålla mig i koppel" så att säga. Sedan de gemensamma träffarna påbörjades igen så har han också blivit väldigt förvirrad över vem är vem. Han har inte själv fått möjlighet att känna efter vad hon betyder för honom eller om han känner att hon är en mamma för honom utan det är någonting som de nöter in under träffarna. Vad vi har fått veta så har han inte kallat henne för mamma under de senaste två åren och jag har själv aldrig hört honom kalla henne för det, han har däremot använt hennes namn. Men nu har han fått väldigt svårt för den typen av begrepp, då det var väldigt tydligt innan även då det var flera som var farmor, farfar och moster. Helt plötsligt är alla mamma och alla är pappa, även barn. Farfar är mormor och faster är morfar. När någon rättar honom blir han så frustrerad och även arg ibland.
Och som om inte allt det här vore illa nog för honom så har den biologiska mamman gett honom ett kraftigt sockerberoende. Igen. Det har blivit så illa nu att det avsevärt påverkar vår vardag. Efter träffarna är han så törstig att vi måste säga nej för att inte överbelasta hans njurar. Men även då han har fått dricka ordentligt så är han så törstig att han vid ett tillfälle smög ut i köket för att dricka DISKVATTEN. På hela veckan kan vi inte ge honom något socker för att försöka få bukt med det här och på en dag raserar de allt. Om han har ont i magen så kan vi inte ge honom blåbärssoppa, att ens ge honom frukt är tveksamt. Idag gallskrek han och var ett vilddjur fyra timmar i sträck för att han var så sötsugen. Vi har flera gånger tidigare sagt ifrån om sockret men fortfarande så pressar de i honom bullar, kakor, tårta, fruktdrycker med sockerinnehåll närmare 20%. Självklart klättrar han på väggarna och har magknip efteråt, men så länge det inte påverkar dem så går det inte att nå fram. Om man nämner någon av dem så svarar han "Bulle?". Det har blivit svårt att få honom att äta mat de följande dagarna för han vill bara ha sött. Att vara så här liten med ett kraftigt beroende är otroligt svårt och dessutom jävligt onödigt. Hela hans tillvaro är en känslomässig bergochdalbana, han mår dåligt, vi mår dåligt.
I dagsläget har vi nyligen haft ett uppehåll på närmare fyra månader och de ses en gång i veckan då hon slår följe med sin mamma. Den här gången som kontakten återupptogs så har det gått förhållandevis bra om man jämför med de tidigare gångerna. Denna gång fick han behålla språket, halleluja! Än så länge bör nog tilläggas... Det är fullständigt kaos! Våra liv har vänts uppochned igen och vi vet varken ut eller in längre. Vårt underbara charmtroll är ett MONSTER. Han har mardrömmar så gott som varje natt, vill inte längre sova och gör allt för att hålla sig själv vaken. Vilket resulterar i att vi knappt får sova någonting. Han har börjat ha sönder allt han kan komma åt. Han kan vara precis hur nöjd som helst, bläddra i en bok eller liknande. Om jag passar på att gå och hämta ett glas vatten så kan jag hitta honom i fullfärd med att försöka välta TV:n, slita ned gardinerna, riva sönder en bok eller hoppa på dammsugaren. För att inte tala om vad som kan hända om jag skulle gå på toa utan att låsa in honom med mig! Hans egna saker går inte heller fria, även sådant som han tycker väldigt mycket om och är rädd om. Han fick en leksaksspis i julklapp av oss, varken jag eller min man fick öppna ugnsluckan till den för att han var så rädd om den. Men den hade han vält omkull på golvet och hoppat sönder luckan. Om han vaknar under natten eller innan oss på morgonen så är en populär överraskning att han har målat det han kommer åt med sitt bajs. Han har gått från att vara så ordentlig och hjälpsam som älskar att vara duktig, till att slita ut och vända upp och ned på allt. Hans rum får inte vara städat ens en dag innan han har slängt ut alla leksakerna överallt i lägenheten, fastän vi har många av dem i lådor i en hylla. Samma med sängen där både sängkläder och den tjocka madrassen rivs ut. När han hinner komma åt så slängs kattsanden i badkaret av alla ställen, inte ens sopkorgen får vara ifred. Behöver jag nämna vad som händer med allting ät och drickbart?
Överlag är han fullkomligt oresonlig stundvis och har börjat bli aggressiv igen med bland annat knuffar och slag. Senaste gången som han träffade den biologiska mamman så ville hon ha en kram när hon skulle gå, han å andra sidan tog sats och knuffade omkull henne så hårt att hon smällde in i ytterdörren. Inte en, utan tre gånger i rad. När hon väl gick knuffade han henne ut genom dörren. Under helgen när vi var på besök var det också mycket knuffar, särskilt på dem som bar på bebisen. Han brukar annars vara väldigt försiktig och snäll, särskilt med mindre barn men den här gången sa han "* slåss med bebis". Han är egentligen en väldigt go och tillgiven grabb men är nu tillbakadragen och distanserad mot personer som han älskar. Han brukar alltid vilja pussa och kramas mycket och sitta länge i famnen, men nu har han fått svårt med fysisk kontakt om det inte är bus. Jag är lyckligtvis skonad från det, men däremot har han börjat bli väldigt orolig över att jag ska försvinna och vill gärna "hålla mig i koppel" så att säga. Sedan de gemensamma träffarna påbörjades igen så har han också blivit väldigt förvirrad över vem är vem. Han har inte själv fått möjlighet att känna efter vad hon betyder för honom eller om han känner att hon är en mamma för honom utan det är någonting som de nöter in under träffarna. Vad vi har fått veta så har han inte kallat henne för mamma under de senaste två åren och jag har själv aldrig hört honom kalla henne för det, han har däremot använt hennes namn. Men nu har han fått väldigt svårt för den typen av begrepp, då det var väldigt tydligt innan även då det var flera som var farmor, farfar och moster. Helt plötsligt är alla mamma och alla är pappa, även barn. Farfar är mormor och faster är morfar. När någon rättar honom blir han så frustrerad och även arg ibland.
Och som om inte allt det här vore illa nog för honom så har den biologiska mamman gett honom ett kraftigt sockerberoende. Igen. Det har blivit så illa nu att det avsevärt påverkar vår vardag. Efter träffarna är han så törstig att vi måste säga nej för att inte överbelasta hans njurar. Men även då han har fått dricka ordentligt så är han så törstig att han vid ett tillfälle smög ut i köket för att dricka DISKVATTEN. På hela veckan kan vi inte ge honom något socker för att försöka få bukt med det här och på en dag raserar de allt. Om han har ont i magen så kan vi inte ge honom blåbärssoppa, att ens ge honom frukt är tveksamt. Idag gallskrek han och var ett vilddjur fyra timmar i sträck för att han var så sötsugen. Vi har flera gånger tidigare sagt ifrån om sockret men fortfarande så pressar de i honom bullar, kakor, tårta, fruktdrycker med sockerinnehåll närmare 20%. Självklart klättrar han på väggarna och har magknip efteråt, men så länge det inte påverkar dem så går det inte att nå fram. Om man nämner någon av dem så svarar han "Bulle?". Det har blivit svårt att få honom att äta mat de följande dagarna för han vill bara ha sött. Att vara så här liten med ett kraftigt beroende är otroligt svårt och dessutom jävligt onödigt. Hela hans tillvaro är en känslomässig bergochdalbana, han mår dåligt, vi mår dåligt.
Vad gör vi?!