Det kanske är dags att ta kontakt med BUP och få hjälp därifrån? Om detta inte är en troll tråd (mycket går inte ihop i tråden) och är på riktigt så mår denna pojk onekligen inte bra. Då undrar man istället varför ni inte kontaktat bup tidigare? Mamman borde anmälas, men även ni har ansvar i det hela och borde se till att er son får adekvat vård. Hur kan ni ens låta pojken umgås med sin mamma trots att ni vet att hon vanvårdar honom? Det går bortom mitt förnuft :/
Jag reagerar också på att han är så törstig. Förstår jag det rätt att pojken bara träffar sin biologiska mamma 2-4 timmar en gång i veckan? I så fall förstår jag inte hur han kan bli så sockerberoende och törstig. Ifall mina barn går på kalas och äter obegränsat med sötsaker några timmar så är de kanske lite extra törstiga den dagen men dricker definitivt inte diskvatten. Vi begränsar inte heller deras tillgång till vatten. Har någon läkare sagt åt er att göra det? Dricker han sådana mängder att en begränsning verkligen behövs så måste det ju utredas. Det kan ju knappast bero på sötsaker 2-4 timmar en gång i veckan utan måste ju vara någon medicinsk orsak.
Visst finns det saker som är oroväckande i din berättelse och det är bra att ni är i kontakt med socialen, men mycket av det du berättar har mina barn också gjort i den åldern och det är inget fel på dem. Barn går ofta igenom utvecklingsfaser där deras beteende förändras.
Förstår att det känns lugnare när biologiska mamman inte är i bilden, men det är inte nödvändigtvis det bästa för pojken i det långa loppet. I de allra flesta fall (om det inte finns misshandel med i bilden) är det bästa för barnen att fortsätta ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Även om du vore den mest fantastiska mamman i hela världen så kan du inte ersätta hans biologiska mamma. Speciellt när barnen kommer upp i tonåren brukar kontakt med de biologiska föräldrarna bli mycket viktigt för barnen.
Ja, det skulle jag förstås ha nämnt också. Antar att all stress och sömnbrist gör en till lite av ett virrvarr.
Men jo, vi väntar på att bli kallade av barnpsykologen men har inte fått någon tid ännu. Vi har anmält henne till socialtjänsten och har varit i kontakt med Familjerätten sedan snart ett år tillbaka. Vi hade ett möte med socialtjänsten i våras och då bestämdes det att hon får inte ta med sonen hem till sig, någon mer hjälp än så ville de inte ge oss. Eftersom att sonen bor hos oss så ansåg de inte att det fanns anledning att göra någonting mer eller göra en utredning. Så de har fått träffas två till fyra timmar ute eller hos gammelmormorn. Familjerätten har inte heller kunnat vara till hjälp för oss, allt fokus hamnar på den biologiska mamman medan pojken glöms bort. Där har vi inte blivit åhörda det minsta och ett stort problem i kommunikationen är att så fort min man öppnar munnen så bli han antingen avbruten eller ignorerad. De har hakat upp sig på att ett barn har rätt till sina föräldrar och vänder det till att hon därför har rätt till honom. Vi har försökt förklara att träffa henne är en rättighet som sonen har, inte en skyldighet. Istället för att lyssna på oss när vi påminner om att vi alla måste göra det som är bäst för sonen och att det är den biologiska mamman som behöver göra en förändring inte sonen, så fick vi de här orden slängda i ansiktet "Men hur tror ni att ni får * att må, när ni tar ifrån honom hans Mamma?"
Hade vi fått råda så hade de fortfarande inte setts och till en början var vi och den biologiska mamman överens om att de inte skulle ha någon kontakt förrän hon var redo att vara där på sonens villkor. Men det förändrades då hennes egen mamma inte kunde acceptera detta.
Därefter hamnade vi i ett slags paragrafkrig, vi anser att eftersom att kontakten är skadlig för sonen så har vi rätt att neka umgänge och känner att flera paragrafer stödjer detta. De å andra sidan menar på att vi begår lagbrott både gentemot henne och sonen. Vi har försökt få kontakt med en jurist som kan ge klarhet i frågan och väntar på att någon av dem ska återkomma till oss.