Fruktansvärd abort - någon mer? VARNING för HEMSK abortberättelse.
Hej du, VARNAR redan i rubriken. Detta är något HEMSKT.
Jag gjorde en abort förra veckan.
Måste se om någon mer varit med om detta, och tröstas av hur de gått för dem/er i framtiden. (Hoppas ju naturligtvis att de gått bra 
)
Jag börjar med att det var en sen abort, jag hade gått in i vecka 15.
Två dagar före fick jag dödarpillret, (jag kallar det så) redan på kvällen hade jag ångest, ont och kände hur de värkte, som mensvärk. Förstod redan då att jag då skadade, eller ja, dödade fostret. (eller ja, pillret alltså, men jag känner ju att de var JAG)
Två dagar senare som planerat så checkade jag och sambon in på sjukhuset. Fick sätta igång direkt med framkallningspillrerna, som ger värkar och stöter ut barnet. Men ingen blödning satte igång, bara smärta och smärta. Jag promenerade och försökte göra allt för att få det att gå fortare. (promenera och intala mig mentalt att jag klarar det)
Till slut - 11 timmar senare - så har jag så ont så jag skriker, min sambo nästan gråter av förtvivlan och håller om mig i sängen och tröstar.
Då brakar de inombords. Jag blev knäpptyst. Sprang till toan och satte mig, då de small i "pottan" av allt koagulerat blod som kom ut. Då tittar jag ner för att se ( VILKET JAG INTE SKULLE GJORT), och det jag SER är ett litet, litet perfekt litet ben sticker ut, ett ben med fem små tår.. som hänger ut ur mig. Jag gick sönder. Jag dog inombords. Jag skrek och min sambo höll i mig. Sköterskorna kom springande och då kom en värk till och de lilla fostret kom ut. Jag satt i något som kändes en evighet med ett litet ben utstickande ur mig. Ett oskyldigt litet ben, som så gärna ville stanna i mig att de höll emot sig mot 5 doser av "utdrivnigspillrerna" som jag fått var tredje timme.
Hon kom in och hjälpte och klippa navelsträngen, och jag fick lägga mig på sängen tills jag kände att moderkakan kom ut.
Jag sa åt dom att jag ville att dom kom in med fostret så jag fick se det, och ville veta kön. De kom in en timme senare med en liten prins nerbäddat i en liten korg. Ja man kunde se att de var en pojke redan. Tydligt tyckte barnmorskan/sköterskan, även vi såg det. Det var något jag inte ångrar, att vi tittade på han. jag fick se hela han nu, inte bara benet, fick se att han var en felfri liten ängel som jag orsakade mycket smärta, som jag inte lärde mig att älska medans han fanns i mig och växte. Jag känner mig så fruktansvärt hemsk och hatar mig själv.
Jag bearbetar detta fruktansvärda genom att skriva detta här. Jag vet att de var rätt val, för vi hade valt det. Men de var ändå fruktansvärt.
Har någon varit med om liknande? Någon som gjort sen abort som blivit lika dramatisk? Har ni skaffat barn på nytt, har det gått bra?
All hård kritik mot abort undanbedes, jag mår nog dåligt! Söker någon stackars kvinna som varit med om liknande situation, hur hur har de gått för er sen?
l