För oss som försöker bli gravida med första

Hänger gärna på här! Är 27 och min partner är 34. Vi har försökt i fem månader nu och är på sjätte försöket. Jag hade ägglossning 17/3 och har bim 29/3. Har bara 25-26 dagars cykel och 12 dagar lutealfas så kan väl trösta mig att jag inte behöver vänta så länge mellan försöken iallafall. Jag gör inget annat än att äta MittVal Kvinna, B12 mot brist som upptäcktes i oktober samt även alg-omega3. Är vegetarian, äter relativt hälsosamt och tränar regelbundet. Blivit rådd att sluta med kaffe men tror inte på att förändra sitt liv allt för mycket så jag fortsätter allt med mina två koppar/dag! :)

Tror största anledningen till att det inte tagit sig än för oss är att vi båda tidvis har ångest och är stressade (inte över barnverkstan utan generellt).

Jag hänger med här jag med.

Varit tillsammans med min sambo i snart tre år. Det första året tillsammans gjorde vi en abort. I somras fick vi missfall. Efter missfallet känner jag av min menscykel nå extremt! Tror varje månad att jag är gravid. Men mensen kommer alltid.

I förrgår kände jag dock den mest intensiva ägglossningssmärtan någonsin!! Det kändes som att ett spjut, tunn som en nål, trycktes upp i buken, från äggstocken och uppåt. Nån annan som känt likadant? Smärtade till ordentligt 3-4 gånger, varade i 10 min. Efter det har jag haft lite molande värk.

Jag och min sambo har haft fullbordat sex varje kväll hela helgen och igår, så kanske går det denna gång. Håller tummarna!

Hej! Vi hoppas också på första barnet snart. Första försöket, båda 27 år. Jag tänkte att jag skulle vara lite "cool" denna månad och bara ligga lite runt ägglossning och ta det som det kommer, men istället känns det som att jag håller på att bli knäpp?!  Flera av mina vänner har haft svårt att få barn och har gått igenom jobbiga saker, så jag försöker ställa in mig på att det kommer att ta tid. Har själv alltid varit rädd för att inte kunna få barn, så försöker att inte tänka på det så mycket nu för att slippa få upp förväntningarna och bli besviken, men det är i princip omöjligt. Är typ två klick ifrån att börja googla på bebiskläder haha... 

Hej!

Jag längtar och längtar efter att börja bäbisverkstaden. Har bokat en tid i maj för spiraluttag och gud vad jag längtar! Har gjort en nedräkning nu så jag kryssar av varje dag som går fram tills dess.

Sedan har min chef precis varit riktigt dum och orättvis så nu vill jag även, förutom min bäbislängtan då, bli gravid omedelbart så att jag slipper jobbet och kan lämna dem i sticket utan personal!

Samtidigt är jag rädd för att bli gravid direkt då en nära vän kämpat i månader... jobbigt att berätta för henne i så fall. Som att strö salt i såren.... :/

Hade bim igår eller idag (min lutealfas har diffat på en dag fram och tillbaka det senaste). Jag kanske testar imorgon, men helst väntar jag nog till på lördag då jag verkligen inte vill jinxa på något sätt. Känner inget i kroppen förutom en svag molvärk emellanåt och det brukar jag få innan mens, så jag ställer ändå in mig på det värsta. Tycker även att brösten börjat sjunka ihop så som de gör på mig alldeles innan mens... Blä.

Jag kommer dricka måttligt fram till jag får ett plus. Känns överdrivet att börja innan tycker jag!!

Jag dricker inte heller mellan ägglossning och bim. I helgen ska jag på middag med vänner på fredag och med familj på lördag. Det finns ingen rimlig anledning att köra bil någon av gångerna. Funderar jättemycket på vad jag ska säga?! Klart jag kan säga att jag inte är sugen bara, men det har aldrig hänt förut (haha låter så illa, men när jag äter middag på restaurang på det sättet så tar jag alltid ett glas vin om jag inte kör), så jag tror att det kommer att väcka misstankar. Känns jobbigt att mina vänner ska gå och vänta på att vi ska outa en graviditet, när det i själva verket kan ta hur lång tid som helst att ens bli gravid...

Jag är fullt medveten om att det kan vara riktigt kämpigt att vänta barn, som du skriver - vissa hamnar tillochmed på sjukhus. Jag ville absolut inte göra världens grej av detta .. är bara så trött på att mensen kommer hela tiden även om vi "prickar in" äl och jag blev bara så provocerad av henne som jag skrev om. Jag kan absolut förstå att det är jobbigt om man får stora besvär. Men jag blev väl mest irriterad att hon var tvungen att kasta ut det på FB. Att man pratar om det och gnäller är okej, för det har man rätt till. Utan jag vill bara slippa se det .. det börjar bli riktigt psykiskt jobbigt att aldrig lyckas. Är dock inte lika bitter idag. Jag ber om ursäkt till er alla här i forumet att jag spydde ur mig. Men jag kände att jag inte kunde komma hem och skrika det till min sambo. För jag vill inte prata om barn, graviditet, min enorma längtan osv mer än nödvändigt hemma.

Förlåt allihop. <3

ÄL+4 och försöker att inte tänka alltför mycket på vad jag känner i kroppen, om jag känner nå symptom osv osv ..

Ska även försöka att skippa ta gravtest innan BIM denna månad. Det säger jag dock varje månad, men hamnar ändå där dagarna innan. Haha.