Ofrivilligt barnlös - hur överlever man?
Jag tror inte jag har något tips faktiskt. Barnverkstaden har tagit hårt på mig och även på förhållandet. I början trodde jag varje månad att jag kände gravid symptom och vissa månader var jag 90% säker på att jag var gravid och börja planera hur vi skulle berätta för våra familjer och vid varje högtid hoppades jag att jag skulle hinna bli gravid tills dess så vi kunde berätta när familjen var samlad. Men ingenting hände och tills slut så ger man på ett sätt upp. Det var liksom inte lönt att ha jätte stora förhoppningar och börja leta symptom och räkna bf osv.. Jag var helt hundra på att det HÖGST skulle ta 6 mån, jag trodde inte ens att folk hade så svårt att få barn. Har ju hört om de som har de men jag tänkte att det är säkert väldigt ovanligt och man då har en sjukdom som påverkar. Men här står vi idag, över två år sen vi bestämde att vi skulle "skaffa" barn, men absolut ingenting har hänt. Men vi har gjort utredning, och två insemineringar och ska nu börja med ivf sprutorna imorgon. Jag hade skrattat åt den som sagt att vi skulle stå Maj 2017 utan barn eller graviditet om någon sagt de till mig förut.
Jag har tyvär blivit deprimerad emellanåt och tagit ut mycket på min fästman som resulterat i bråk. Man känner liksom en hopplöshet. Inte kännt mig som en riktig kvinna som inte klarar av att bli med barn :(
Har tom börjat kolla på andra alternativ som adoption. Men vi vill såklart försöka med ivf först och vi ger inte upp så lätt. Men jag tycker att man vänjer sig lite vid att de tar tid, och man lär sig efter ett tag att det inte är lönt att hoppas eller gå omkring och tro något :/
Det enda "positiva" i det hela är att man inte är ensam om de, i min bekantskapskrets och deras vänner är de ingen som har svårt att bli gravid. Men på nätet så kan man få lite hopp tillbaka när man läser om andra som försökt länge och som lyckas. Jag lyssnar på ivf-podden och läser vad andra skriver. Det ger mycket tycker jag, för man kan känna sig väldigt ensam många gånger när man står där och än en gång får den där jäkla mensen och allt hopp bara rinner av en och man tänker att nej jag kommer aldrig bli gravid, då är de skönt att läsa om att jo de kan jag faktiskt bli!
Jag tycker det känns så bra att ivf finns, detta blir ju vårt första ivf-försök men hade vi levt när ivf inte fanns då hade det troligen inte blivit några bebisar. Så jag har all min tro och hopp på att vi ska lyckas med ivf. Ser det som enda alternativet för oss.
Det enda jag gjort när man bara väntar hela tiden på äl och därefter BIM är att tillåta mig va helt besatt vissa dagar och läsa allt som har med graviditet att göra och sen koppla bort allting när man inte orkar. Låtsas som om man inte försöker skaffa barn. Typ mellan äl och BIM.. Inte va på FL, inte kolla youtube gravid vecka för vecka, inte ha stenkoll på vilken dag man är på. För tillslut blir man helt galen känner jag :/ Och helt uppgiven.. Men vad gör man inte för att få en bebis, man måste ju fortsätta kämpa. Jag tror ivf kommer bli lösningen. Och det känns skönt att kunna lägga det i deras händer, känna att nu har vi gjort vårt och de får ta över. :)