Jag vill adoptera ett barn, han vill inte

Adopterar man för att delvis göra en god gärning är man inte lämplig att adoptera alls.

Att adoptera är INTE en god gärning! Det är egoistiskt och har inget med barnet att göra. Barn som är adopterade får ofta psykiska problem när dom blir äldre.

Grejen är att adoptionsindustrin har en hustoria av att vara rätt smutsig. Det förfaller sig inte alltid så enkelt som att de biologiska föräldrarna bara inte vill ha barnet. Faktum är att det har sedan relativt länge vart brist på barn som kan adopteras jämfört med hur många som vill adoptera, vilket har lett till en hel del hemska grejer där barn faktiskt köpts loss från föräldrar pga extrem fattigdom. Lösning på extrem fattigdom är inte adoption uppenbarligen, det är ju helt fruktansvärt.

De barn som det är lättare att adoptera är de som relativt få vill adoptera; barn med funktionshinder/nedsättning och olika slags problematik, samt äldre barn.

Det är verkligen inte så svart/vitt och simpelt som "vara på barnhem/inget hem alls" eller att adopteras. Finns många lager av problematik. Dels detta jag tar upp här, som är än mer komplext än hur jag summerat det, men också många andra delar såsom välmående hos adopterade barn, oförståelse hos adoptivföräldrar angående det adoptivbarn kan känna och uppleva (framförallt om det var en adoption från ett annat land), m.m. Med det sagt är jag inte emot adoption, finns många genuina fall där adoption är en bra lösning, eller bästa tillgängliga lösning iallafall. Men inhemsk adoption är att föredra i första hand. Och man bör sätta sig in i adoptionsindustrins historia och hur det ser ut idag. Framförallt om man har planer på att adoptera.