Singel för alltid?

Hej! Jag är 21 år och singel och har aldrig haft någon partner. Jag har alltid velat ha det och träffat många killar genom åren men ingen har varit något för mig (har aktivt sökt pojkvän sen typ 12 års ålder). Är jag för kräsen? Kommer jag aldrig hitta någon?

Jag ser normal ut enligt mig, men är bomb-snygg enligt vänner och flera killar. Mitt utseende borde alltså inte vara problemet. Jag är väldigt försiktig , lite blyg men framåt av mig. Läste naturvetenskap på gymnasiet så är hyfsat allmänbildad men ej "nördig" om man får kalla det så. Har jobb sedan 6 år tillbaka, bra inkomst, hästägare. Positiv tjej med ett gott ord om sig.

Jag börjar bli orolig att jag aldrig kommer hitta någon. Jag har somsagt träffat killar genom åren och jag har dissat, sårat och tackat nej till killar av olika anledningar. Oftast för att de kommit till mig och sagt att de har känslor (de har gjort det jättefint, satt sig ner och pratat och allt har varit helt perfekt. Inom mig gråter jag för att det är så sött och fint) men jag har sagt nej för att det känns fel. Jag har inga känslor för dem. Är jag trasig på något sätt?

Jag börjar känna lite stress för jag letar hus för att jag vill flytta hemifrån (lär ju inte ha nån partner att flytta ihop med). Jag suktar något otroligt efter att skaffa barn och älskar barn av hela mitt hjärta. Är äldst i en stor syskonskara och kärleken till mina småsyskon är oändlig. Jag känner att jag har för mycket kärlek inom mig och vill gärna dela den med någon kille.

Någon som känner igen sig? Vad ska jag göra/inte göra? Hur har det gått för er?

johanna1996

Äldre 30 May 12:11

#2

CitronTulo skrev 2017-05-30 11:53:23 följande:

Du är BARA 21! Varför så bråttom? Eftersom du nobbat killarna som visat intresse så är det väl för att de inte har känts rätt? Ta dig tid att vänta på en som känns rätt, det är det värt!!

Ja precis, det har inte känts rätt. Jag har alltid suktat efter kille, vuxenlivet, barn och hela paketet. 21 kanske känns lite för dig, men det är ändå HELA mitt liv. Jag känner att jag står still på den fronten och känner mig otroligt ensam inombords. Jag tar mig tid och har väntat på den rätta hela livet. Jag vill va ung mamma och inte vänta tills jag är närmare 30 (men vill ändå ha stabilt förhållande minst 2 år innan jag skaffar barn för barnens skull). Vart träffar man ens den rätta? Och när vet man att det är den rätta? Jag vill verkligen komma vidare.

johanna1996

Äldre 30 May 18:47

#4

Anonym (Henrik) skrev 2017-05-30 15:06:52 följande:

Sitter i liknande sits som dig, fast jag är kille, 23 år gammal. Har aldrig lyckats hitta någon och jag vill inte se mig som kräsen. Har även gett de jag inte varit fullt attraherade av en chans, men det vill bara inte klicka.

Grejen är att jag ser bra ut med en atletiskt kropp på 80kg, IQ på runt 135, fin utbildning och egen lägenhet. Så man börjar undra om det är fel på en själv? Har varit ensam hela mitt liv och aldrig varit älskad (eller jo, morsan älskar mig säger hon haha). Sedan så fort man träffar någon så är det antingen något fel på denne eller så känner man att denna person vore bättre att ha som en vän.

Jag har alltid aktivt försökt att hitta någon, men det går bara inte. Så för 6 månader sedan slutade jag försöka. Jag orkade inte längre. Istället pratade jag bara med folk i sociala sammanhang utan att "leta" efter någon. Då hände någonting intressant. Då började jag prata med tjejer som jag inte skulle ha snackat med annars (konstigt nog) och jag lärde känna dessa på ett annat sätt och attraktion byggdes sedan upp därefter.

Så det kanske är något att pröva? Att inte gå ut med inställningen att hitta någon, utan istället gå in för att lära känna folk som vänner. För då ser du hur bra killen är i huvudet och finns en attraktion där så kan ni utveckla den. Det har fungerat för mig :)

Vad glad jag blir över att det gått bättre för dig!

Ja jag känner igen mig. De vännerna jag träffat och verkligen klickar med är på vänskapsnivå. Min bästa kompis sedan 4 år tillbaka (kille) han berättade för mig förra sommaren att han hade känslor för mig. Jag har aldrig sett honom på det sättet och det förstod han. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag kände likadant för honom för han är underbar. Finns ju en anledning till att han är min bästa kompis. Han tog dock avstånd från mig några månader för att han behövde tid men det är bra mellan oss igen nu. :)

Det känns som jag gör rätt men det kanske jag inte gör? Senaste var en nyinflyttad arbetskollega som inte kände några här jag bor, han undrade om vi skulle umgås på fritiden. Jag sa självklart ja och vi har träffats under våren fram tills förra veckan då han ville ta det ett steg längre och jag sa nej. Varför känner jag så? Det är en skitrolig och snäll kille. Vältränad och hans kropp e goals men jag känner inget alls. Blir så ledsen över det.

johanna1996

Äldre 1 Jun 00:00

#7

Anonym (Henrik) skrev 2017-05-31 09:45:37 följande:

Har du inte känslor för någon så har du inte det. Du ska ju inte tvinga fram att känna något bara för sakens skull. Då gör du bara dig själv en björntjänst. Så sluta tänka "varför känner jag så?", är du inte fullt attraherad av personen trots att du försökt så kommer du inte bli lyckligare av att tvinga fram känslor för den personen. Det håller aldrig i längden :)

Ett återkommande tema jag ser i dina berättelser är att killar verkar bli förälskade i dig men att det inte är ömsesidigt. Händer det att du får upp ögonen för någon? Att du ser/träffar någon som får dig att le inombords sådär lite speciellt? Allt från sociala sammanhang till vanliga vardagssituationer. När och var har du känt dig attraherad av någon?

Låter klokt, tack!

Ja alltså eftersom jag inte får känslor för någon så vet jag inte hur det ska kännas. Det enda jag har att jämföra med är kärleken till mina småsyskon. Jag har ingen som får det att pirra i magen eller kompis som jag känner mig attraherad till. Dem jag känt mig attraherad till är ju först och främst på fyllan för det får mig att bli modigare och ta saker lite längre. Men inget seriöst. Jag är alltså inte asexuell eller vad det heter för jag attreheras av män. ;)

MÅSTE även förtydliga för dem som läser tråden och skriver privata meddelanden till mig:

Jag har inte skrivit någonstans att jag är oskuld, för det är inte vad tråden handlar om. Jag har inte heller skrivit att jag söker sex eller är intresserad av äldre män. Jag söker alltså något seriöst och i min egen ålder. Denna tråd är till för att få svar på mina frågor, inte träffa killar och ha one night stands. :)

johanna1996

Äldre 1 Jun 00:07

#8

KlunsSmurfen skrev 2017-05-31 18:37:25 följande:

Du har bråttom. "Jag tar mig tid och har väntat på den rätta hela livet" vid 21 har vuxenlivet nyss börjat, det finns mer att ha glädje av i livet än barn, hus och Volvo.

Ta det som det kommer.

Hade du börjat närma dej 35-40 hade jag förstått pressen.

Jag tycker inte jag har brottom men det kanske jag har? Blir bara så himla ledsen när jag är den enda singeln kvar i mitt kompisgäng på 8 pers. Har de senaste 2 åren i princip slutat festa, för mina kompisar vill hellre va med pojkvännerna och det är inte lika kul längre. De har inte så mycket tid att umgås längre så jag har bara jobbat sen dess. Jag blev uttråkad och bestämde mig för att köpa häst, vilket jag försöker fylla dagarna med. Jag jobbar, lever, är i stallet och har hållt på så i 2 år. Ingenting händer och det är skittråkigt. Kommer ingen vart, för jag är ändå på den platsen i livet där jag vill vara, men något fattas. :(

johanna1996

Sat 23 May 2020 18:06

#19

Hej igen! Liten uppdatering såhär nästan 3 år senare. Fortfarande singel!

Jag har läst genom alla svar igen, och tack för att ni delar med er av tankar och åsikter. Precis det jag sökte! Älskar när ni får mina tankar att snurra och ifrågasätta mig själv. Kanske har jag dålig självkänsla, kanske stressar jag med att hitta kärleken eller s.k ?vuxenlivet?. Tror dock inte eventuellt dålig självkänsla påverkar mig något större. Jag tycker att jag är vacker och vågar stå upp för mina åsikter etc, så har aldrig ens tänkt på det innan. Men kanske!

Just nu är jag 24 år och befinner mig i Australien. Blev trött på min ensamma vardag förra året så bestämde mig för att resa. Jag har backpackat själv nu i ett års tid i USA, Asien och nu senaste tiden Australien. Kommer flytta hem till Sverige igen denna sommaren. Resandet är kul absolut, men fick jag välja så hade jag hellre skippat det helt för en egen familj på hemmaplan. Är lite orolig för att flytta hem igen då jag är tillbaka på ruta 1.

Ni vet den där drömmen man har ?detta vill jag bli när jag blir stor?? De flesta barn säger polis, veterinär, doktor. Mitt svar har alltid varit ?att bli mamma och fosterförälder?. Blir lite ledsen när åren går förbi och kommer inte alls närmare min dröm.

Singel för alltid?

INNEHÅLL