Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Det är ju jättebra att ni som inte vill ha barn låter bli. Det tycker jag inte ska ifrågasättas.

Men det beror ju på hur diskussionen ser ut. På en fråga om varför du inte vill ha barn är det väl fritt fram att vara ärlig såklart, men varför säga något helt apropå?

Nu vet jag inte om du gör det, men jag har faktiskt varit med om det. En bekant som snabbt förklarade att hon tycker illa om barn när min nyfödda son var med för första gången. Inte så att jag bett om hjälp (eller åsikt). Hon behöver inte vara intresserad av min son (inte den relationen vi har), men varför inte vara tyst?