Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Det där är ett vanligt, men väldigt okunnigt, argument.

Vi som inte är förtjusta i barn har sällan eller aldrig problem med empati. Tvärtom, jag bryr mig mycket om människor som jag känner och har  utöver det jobbat ideellt för både människor och djur i övrigt med. Är oftast den som står lojalast kvar, vad du än tror. 

Många försöker hitta förklaringar till beteenden som de inte förstår. Oftast försöker de hitta nedsättande förklaringar. Var det inte Goethe som skrev att "människor hånar vad de inte förstår"

Du behöver inte förstå. Men du behöver respektera. Och du bör, liksom alla andra i den här tråden har gjort, kunna hålla en öppen syn utan att hänge dig till ganska låga generaliseringar. 

Det handlar inte bara om mig, utan det handlar om att du ger dig själv rätten att döma en hel grupp på hemsnickrade och ogrundade teser.

Jag skulle lika gärna kunna säga att alla som inte väljer att skaffa och älska husdjur saknar empati, men inser att det är ett dumt påstående. 

Ska jag vara helt ärlig ser jag motsatsen om jag studerar min omgivning.

De som väljer att skaffa barn blir mer själviska och självcentrerade än de som lever som barnlösa. 
Barnlösa ser fortfarande sig själva som en del av världen, och har sällan särskilt grandiosa tankar. De tar sig tid för andra, de lyssnar och de bryr sig. 
Föräldrar, och då speciellt småbarnsföräldrar, stänger in sig i en bubbla där enbart de själva och deras barn räknas. De pratar om sina barn, och lyssnar inte längre på sina vänners liv. De skulle utan en tanke döda tusen oskyldiga för sitt barns skull, och de tar för givet att omgivningen ska anpassa sig efter dem. De blir grandiosa och utan att veta det ofta hänsynslösa. De försvarar det med att de är empatiska och duktiga för att de bryr sig om en människa (ett barn som är en förlängning av dem själva), men att bry sig om en spegel av sig själv i en värld av miljardärer individer är INTE att vara empatisk. 

Detta gäller naturligtvis inte alla, men min erfarenhet av vuxna personer med och utan barn är väldigt kategoriskt på detta sätt. 

Det är nog snarare så att världen inte skulle fungera ifall alla skaffade barn. Många ambitiösa och duktiga personer som kan göra nytta i samhället på andra sätt blir "låsta" i en mammaroll ifall de skaffar barn. 
Och väldigt många av världens mest intelligenta och framgångsrika kvinnor har valt bort barn, just för att de har så mycket annat att ge och kan också ge det mycket bättre om de inte är låsta hemma. 

Fel tror jag inte, eftersom det är frekvent förekommande. Det är ungefär som att säga att homosexualitet är fel, eftersom det inte är en majoritet, men det är ändå så pass vanligt att det blir rätt märkligt att avskriva dem som något sjukligt avvikande. 

Jag tycker att människor som bryr sig om sin omgivning är bra, det är helt sant, oavsett vilken grupp de eller jag tillhör. 
Och jag föredrar helt sant personer som hellre ger till många och kan se till mänskligheten i stort, än folk som helst bara ser till en enda person.