Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag kan ha svårt att förklara varför.

Det är nog så enkelt som att jag inte har den spontana moderskänslan kring framförallt spädbarn, och då ser på dem lite mer "nyktert", dvs. som varelser som jag inte kan kommunicera med eller få kontakt med, som faktiskt göra många saker som jag kan finna motbjudande, såsom att kräkas, dregla, kissa och bajsa på sig. Det är så klart inte barnens fel, och jag dömer dem inte för det, men jag finner det motbjudande egenskaper.

Det är ungefär som med djur. Jag är uppvuxen med hundar. När jag träffar en hund (de flesta, inte ouppfostrade) så känner jag glädje. Jag kan relatera till dem, kommunicera med dem, och jag tycker det är mysigt att klappa och gosa med dem.

Men jag vet att personer som inte har de spontana relationen med hundar ser på dem lite mer "nyktert" än vad jag gör. De ser dem som smutsiga i pälsen, luktar illa, en del dreglar, och de finner det motbjudande att plocka upp bajset efter dem. 

Om man saknar känslan för att "connecta" med något som gör att man har vilja se bortom det värsta, och istället spontant älska det bästa, så finns det mycket i vår värld som vi kanske inte gillar, men som andra älskar.

Skillnaden är att när det gäller barn är det inte längre okej. Det mesta annat kan man säga att man har svårt för, att det där är inte min "cup of tea", utan att bli lika hårt dömd som en kvinna blir ifall hon har svårt för barn. 

Jag tycker det är så totalt gränslöst med alla dessa dumma frågor och kommentarer frivilligt barnfria får. Det är snudd på kvinnohat, eller åtminstone förakt. Sen ska jag erkänna att jag har svårt att relatera till oviljan att ha barn - men jag respekterar den till hundra procent. Att ha barn är det bästa som hänt mig, men jag förväntar mig inte att alla andra ska känna så.

Däremot så har jag ingen större respekt för detta med att generellt ogilla barn. Min dotter får följa med mig överallt, och jag bryr mig inte det minsta om ifall nån ogillar det. Hon är en person, en människa, som har rätt att finnas till och ta plats som alla andra. Sen är det viktigt för mig att visa hänsyn, vilket jag lär min 2-åring att göra, och förväntar mig också att andra ska visa tillbaka. Det finns alltid nåt eller nån att störa sig på, tobaksrök, skräniga tonåringar, fulla vuxna, folk som går långsamt, folk som trängs osv. Ska man vistas i det offentliga rummet är det bara att acceptera.

Fast just DÄR har inte en "barnfri" en aning. Det är omöjligt att förstå den kärleken det innebär att vara förälder. Den går inte att jämföra med något. Vad du än tror om saken.

Sen att man är nöjd ändå är ju toppen.