Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Jag tycker att det är intressant att folk kan säga "jag tycker inte om barn". Det är ungefär som att säga "jag tycker inte om 30-åringar" eller 70-åringar. Det är väl individer man gillar eller inte gillar? Inte en åldersgrupp?

Sedan har jag full respekt för att en del inte vill ha barn, det är oftast ett moget och genomtänkt beslut, ibland kanske mer genomtänkt än när andra skaffar barn. 

Om man inte vill bli mamma eller pappa, ska man inte bli det heller. 

Men det gäller också en del funktionshindrade och äldre människor. Tycker du illa om dem med?

Men hur kan du inte förstå att folk med barn reagerar negativt när du säger " att jag och min partner har kommit överens om att inte skaffa barn, eftersom jorden redan är överbefolkad."

Brukar du också säga "det var gott men själv tillagar jag bara vegetarisk mat eftersom jag inte vill bidra till djurplågeri" mår du blir bjuden på god mat?

Att människor uttrycker att de inte vill ha barn tycker jag inte är nåt konstigt, däremot skulle jag reagera och undra lite över en person som säger sig ogilla och känner obehag för barn, rent generellt. Vad har hänt där liksom? Aldrig trevligt med den sortens generaliseringar och inte heller kul med människor som ogillar andra utan någon direkt orsak. Lägg därtill att många du pratar med troligen har barn som de tycker mycket om så då är det ju inte så konstigt att du stöter på motstånd och blir ifrågasatt.

Kanske ska du prata om att du inte vill ha barn men ligga lågt med barnhatet? Att säga att det verkar jobbigt med barn är ju inte lika provocerande som att tycka illa om andras barn.

Eller är det så att din irritation över att bli ifrågasatt kanaliseras mot barn som fenomen istället för att bli irriterad på de som ifrågasätter?

Ni som aldrig vill ha barn och tycker illa om dem etc.

Jag tror inte empatin är "högre" hos er då ni inte tycker om någon så försvarslöst som ett barn.

Funderar dock hur det kommer sig att ni kräver föståelse från de med barn. Ni visar ju inte det själva, alltså förståelse för att folk skaffar barn. Ni är inte en utsatt grupp, eller att det är synd om er. Så skärp er och sluta spela "offer" över ett val ni gjort själva!

Det roliga är att jag just nu i en annan tråd läste: "Men, ni som inte har barn kommer nog aldrig förstå att det inte bara är att sitta och gulla och leka med barnen dagarna i ända. Men det är väl den bilden ni har av det."

Det är klart att vi utan barn inte kan VETA hur det är att ha barn, precis som ni med barn faktiskt inte vet det. Vad ni vet är hur det var för er att få just det/de barn ni fick i just den situationen ni befann er. Men, vad man kan göra är att dra slutsatser från den information man har, hur det är för föräldrar i ens närhet, vad folk beskriver här på Familjeliv, etc. Och då är det en skiftande bild som kommer fram, där vissa är fantastiskt nöjda med sitt val, och älskar det, medan andra klättrar på väggarna och tycker att det är skittufft att vara förälder.

Vidare är det en bild som kommer fram där det går åt mycket tid och energi åt barn (jag vet ju att jag hade behövt lägga mycket tid på mitt barn för att vara en förälder som jag hade velat vara). Det hör definitivt inte till vanligheterna att mena att "allt är som förr". Det är förstås möjligt att jag som förälder hade bytt prioriteringar och tyckt att den uppoffringen var helt okej, men när jag inte har minsta spår av längtan, tycker att det är orätt att sätta barn till världen som den kommer att se ut, och VET att jag skulle behöva dra ner på mina passioner som är meningsfulla för mig i livet ser jag ingen anledning att ändra mig.