Ni kvinnor som faktiskt inte tycker om barn - hur bemöts ni?

Nej, det behöver inte vara det minsta fel. Jag tycker det är märkligt att tro att känslan för barn är något som har fått bestämma över reproduktionen under människans historia. Det räcker ju med sexlust och att sen ta hand om barnen när de väl kommer, vilket jag är övertygad om att de flesta som inte tycker om barn skulle göra. Jag tror att de flesta frivilligt barnlösa skulle älska sina barn - det betyder inte att det är rätt beslut att skaffa barn för någon som inte vill. Det känns också viktigt att skilja på "inte tycka om barn" och "inte vilja ha barn". De kan förstås sammanfalla, men jag tror inte att det särskilt ofta är samma mekanismer bakom.

Själv är jag frivilligt barnlös men sitter gärna barnvakt ibland och "tycker om" barn. Det är för övrigt märkligt att någon som säger att den tycker om barn aldrig blir ifrågasatt eller anklagad för att dra alla över en kam, när det är precis lika generaliserande att påstå sig tycka om barn som att inte tycka om dem...

Det var inte mig du riktade frågan till, men jag måste bara få undra vad du menar? För min del, som resonerar likadant, är det två saker som spelar roll - för det första att jag inte vill skaffa barn som får leva i den värld som jag tyvärr tror kommer att komma i och med klimathotet (och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel). För det andra är det framtida människor. De är förstås, per definition "andras ungar", men vad har det att göra med något?

Eh? Jag har gjort ETT tidigare inlägg i den här tråden, och om du kan få fram att jag "tycker illa om barn" och "ser ner på föräldrar" genom det är det oerhört märkligt. Men visst, jag tycker inte om alla människor. Jag vill ändå att världen ska finnas kvar i många generationer till. Den största delen för mig är nog att jag inte vill att mina barn ska växa upp i världen som den kommer att se ut. För MIG är det konstigt att folk inte funderar mer över sånt innan de väljer att sätta barn till världen. Jag förstår också att jag troligen hade försökt skaffa barn om jag hade känt en enorm barnlängtan, men det hade inte varit lätt och hade lett till stora samvetskval.

Det roliga är att jag just nu i en annan tråd läste: "Men, ni som inte har barn kommer nog aldrig förstå att det inte bara är att sitta och gulla och leka med barnen dagarna i ända. Men det är väl den bilden ni har av det."

Det är klart att vi utan barn inte kan VETA hur det är att ha barn, precis som ni med barn faktiskt inte vet det. Vad ni vet är hur det var för er att få just det/de barn ni fick i just den situationen ni befann er. Men, vad man kan göra är att dra slutsatser från den information man har, hur det är för föräldrar i ens närhet, vad folk beskriver här på Familjeliv, etc. Och då är det en skiftande bild som kommer fram, där vissa är fantastiskt nöjda med sitt val, och älskar det, medan andra klättrar på väggarna och tycker att det är skittufft att vara förälder.

Vidare är det en bild som kommer fram där det går åt mycket tid och energi åt barn (jag vet ju att jag hade behövt lägga mycket tid på mitt barn för att vara en förälder som jag hade velat vara). Det hör definitivt inte till vanligheterna att mena att "allt är som förr". Det är förstås möjligt att jag som förälder hade bytt prioriteringar och tyckt att den uppoffringen var helt okej, men när jag inte har minsta spår av längtan, tycker att det är orätt att sätta barn till världen som den kommer att se ut, och VET att jag skulle behöva dra ner på mina passioner som är meningsfulla för mig i livet ser jag ingen anledning att ändra mig.