Barnen får ej träffa mormor

Det där med att läsa och förstå... Jag skriver ingenstans om ALLA däremot om psykisk misshandel, psykisk ohälsa och att förlåta sig själv.

Kanske att jag låter osympatisk men det säger mycket om dig men inget om mig. Kanske mest för att ämnet är tabubelagt om man är den som utsatts för silent treatment medan den som utsätter någon får sympatier. Så vem som inte visar empati är tydligt men det är inte jag.

Jag skriver heller inget om en dotter, det kan vara en son.

Mitt tips till dig är att läsa det JAG skriver och inte läsa in ditt eget liv i min text för din kommentar visar att det var ömma tår jag trampade på. Jag tolkar det som att du har brutit med din förälder eller funderar på det och är rädd för att din förälder ska uppleva det som att livet blir bättre utan dig. För det är precis så det kan vara precis som du kan läsa i tråden att livet kan bli bättre utan mor/farföräldrar. Kanske bägge delar samtidigt.

Vad mitt eget barn anser om saken bekymrar mig faktiskt inte det minsta men jag tar föregivet att i princip alla människor fattar beslut som gynnar dem på ett eller annat sätt, att det är få som gör saker bara för att få må dåligt. Så tja, livet är säkerligen bättre för hen.

Wow du låter precis som kärringen som födde mig. Gjorde aldrig fel och problemet ligger på alla andra. Tror både ditt barn och barnbarn är oerhört tacksamma över att slippa dig i sina liv.

Kan tänka mig att skurmedlet var droppen som fick bägaren att rinna över. Du betalade ja men säkert inte utan en massa gliringar!

Och jag tror att den där "kärringen" har samma känslor som du har.

Felet du gör är att du inte läser det JAG skriver utan du läser in hela ditt liv i min text. Vad du TROR är bara återspeglingar av dina egna upplevelser och har faktiskt inget med mitt liv att göra. Gliringar tex är något du säkert kommer med men inte jag.

Tycker du ska funder på varför du blir så provocerad av tanken att föräldrar faktiskt klarar av att gå vidare från ett uppbrott från sina barn utan att bli helt nedbrutna. Du klarar av att gå vidare (nåja) men du tycker tydligen inte att "den där kärringen" ska kunna göra det...

Det låter som det här är ett väldigt känsligt ämne för dig i vilket fall. Det låter inte heller som du verkligen har ransakat dig själv och funderat på om du kan ha haft något med att ditt barn sa upp kontakten. Det är bara ditt barns fel, alltså? Om du inte egentligen tycker om barn så kanske det kan ha legat på dig också?

Nej, jag hade inga som helst funderingar på hur det skulle bli för min förälder, jag tänkte enbart på mig själv och min familj. Jag hade det bättre utan min förälder.

Men du är övertygad om att ditt barn har psykisk ohälsa. Du anser att ditt barn misshandlar andra människor psykiskt. Ändå ger du blanka fan i dennes barn? Det är väldigt udda.

Jag vet jag inte vad det är som är tabubelagt. Jag inser att du anser att du inte gjort något fel, och allt är ditt barns fel. Ditt barnbarn är då likadan? Elller är barnbarnet vidrig för att denne är ett småbarn?

Fast du tror ju att ditt barn har sagt upp kontakten med dig för att straffa dig och för att du ska må dåligt. Det kan ju helt enkelt vara så att ditt barn sa upp kontakten med dig för att denne ska få må bra. Att ditt barn inte alls tänker på dig och vill straffa dig, utan helt enkelt mår bättre utan dig.

Visst vore det bra?

Fast du tror ju att ditt barn har sagt upp kontakten med dig för att straffa dig och för att du ska må dåligt. Det kan ju helt enkelt vara så att ditt barn sa upp kontakten med dig för att denne ska få må bra. Att ditt barn inte alls tänker på dig och vill straffa dig, utan helt enkelt mår bättre utan dig.

Visst vore det bra?

Åter igen DIN tolkning.
Nej det är inte känsligt för MIG. Att det däremot är känsligt för DIG är tydligt eftersom du blir så provocerad.

För att förlåta måste man rannsaka, du missade den punkten..
Men vad vet jag, du kanske är den där typen som strösslar förlåt kring dig i parti och minut.

Vänta nu, vem har skrivit något om fel? DU. Inte jag. jag har öht inte skuldbelagt. Varken mig eller mitt barn.

Som jag skrev det finns tydliga kriterier ang misshandel. Att du försöker få det till annat är åter igen bara otroligt pinsamt.

Varför är du provocerad. Varför rannsakar DU inte dig själv och finner svaret på varför DU blir så extremt provocerad? För att ta din favorit: vems är felet att du blir provocerad?

Nej det är inte vad jag tror utan vet.

Som jag skrev tror jag att alla människor fattar beslut som på ett eller annat sätt gynnar dem.

Varför blir du så provocerad?

Och jag tror att den där "kärringen" har samma känslor som du har.

Felet du gör är att du inte läser det JAG skriver utan du läser in hela ditt liv i min text. Vad du TROR är bara återspeglingar av dina egna upplevelser och har faktiskt inget med mitt liv att göra. Gliringar tex är något du säkert kommer med men inte jag.

Tycker du ska funder på varför du blir så provocerad av tanken att föräldrar faktiskt klarar av att gå vidare från ett uppbrott från sina barn utan att bli helt nedbrutna. Du klarar av att gå vidare (nåja) men du tycker tydligen inte att "den där kärringen" ska kunna göra det...