Bonusbarnen heltid, bio varannan vecka?

Känns som en situation jag inte hade rett ut.
Känns separation som ett alternativ?

Hur gamla är barnen?

Jag har en bonusdotter på 12 år som bor varannan helg hos oss, men mer på sommaren. Enligt mamman är det inget konstigt att hon är borta från sina syskon här  i tre veckor, medan mamman har ständig kontakt med henne när hon är här. De både ringer och messar. Så kanske kan det vara lösningen för er, att ni hörs 1-2 gånger den veckan de är borta.

Sedan kan jag förstå känslan av utanförskap från när min förra sambo hade sin son och jag var barnlös, men klockan tickade.

Absolut inte. Jag älskar ju både sambon och barnen. Den veckan alla barnen är här känns allting fantastiskt. Och tidigare har det varit helt okej när det bara handlat om några dagar här och var att hans barn är här själva. Det har varit mysigt att få tid till bara dem. Det är bara känslan av att vi ska vara en familj på heltid och mina barn ingår inte i det. Det känns så jobbigt. Sambon håller inte med. Han tycker vi ska göra allt för att det ska kännas så bra som möjligt för alla.

Mina barn är 5 och 7 år sambons är 6 och 7 år. Väldigt lika åldrar alltså.

Problemet är att mina barns pappa inte vill att jag existerar på hans vecka. De får inte ringa till mig och jag får inte ringa till dem.

Jag känner mig nog inte utanför på det sättet, barnen kommer lika mycket till mig. Jag är ju mer mamma för dem än deras biologiska. Men hur mycket jag än älskar och trivs med dem så är ju mina barn ändå mina barn. Jag vill inte att de ska vara utanför familjen. Jag vill att de ska bo med oss också.

Jag tänker att jag delvis kan förstå dig. Lever i en "ny" familj där vi båda har barn och för det mesta är alla här samtidigt, men vid behov har något eller några barn fått vara på den andra veckan när de sagt att de hellre velat det av olika skäl. Mitt ex är helt flexibel då det inte finns några andra barn i det hushållet så för dem spelar det ingen roll vilka veckor barnen är där. Min sambos ex är lite mer oberäknelig pga psykisk ohälsa så vi vill helst inte hålla på och byta och ändra veckor med henne. Känner igen min i din story så långt.

Men jag kan på ett annat sätt inte förstå dig. Det är som om du blir ledsen över att det är "orättvist" att hans barn ska bo heltid med er men inte dina? Dina bodde heltid hos dig förut skriver du, men var istället glad för att deras pappa ändå försöker vara med dem mer nu. Det är säkerligen en sorg för bonusbarnen att deras mamma "ger upp" på det här sättet och du blir jätteviktig för dem säkert (det är lite så jag tänker om mig själv då mina bonusars mamma som sagt inte är helt frisk, märker att jag är viktig för dem)

Du vill ha en "hel" familj men det är nog så att vi som bor i bonuskonstellationer helt enkelt får acceptera hur läget blir. Ni får ha "hel" familj när alla är hemma (så känner jag också, älskar alla barnen, spelar inget roll om de är bio eller bonus) och de andra veckorna får man se det positiva i på annat sätt. 

Du vill ju knappast att din sambo inte ska ha sina barn på heltid och jag tror kanske att du heller egentligen inte skulle önska att dina barns pappa gav upp igen och bara försvann? Hur skulle det påverka barnen tror du? 

Jag håller med din sambo här att ni får göra så bra det bara går för alla, så gör vi också. Vi pratar inte så mkt om vems barn det är, alla ska trivas och känna att vi har en bra familj även om inte alla är här hela tiden. 

Du skriver det är en sorg, att han inte kan trösta dig för balansen är nu ojämt. Det tycker jag är lite en skymf mot din sambo faktiskt. Har han inte varit bra innan? Nu är det som om han är en "ny" person bara för att hans barn ska bo heltid? 

Viktigt att ni fortsätter att processa och prata om detta givetvis men det är nog allra viktigast att du inte gräver ner dig ännu mer över det här nu för då kan allt slå fel, pga dig. 

Sånt där brukar gå bättre med tiden, när barnen har egna mobiler kan han inte hindra dem om de vill ha kontakt med. dig. De är kanske lite för unga för egna mobiler än men bida din tid du bara så ska du se att det blir bättre så fort de är ett par år äldre. 

Eller har du försökt via familjerätten? Få ett skriftligt avtal med pappan där ni kan komma överens om att tex barnen åtminstone får ringa dig om de saknar dig. 

När barnen bodde heltid hos mig var vi inte tillsammans, det var innan vår tid. Och jag har aldrig varit glad över att barnens pappa kom in i bilden. Han övergav dem flera gånger under tiden vi bodde tillsammans. Kastade ut både mig och barnen mitt i natten vid 2 tillfällen. Han är väl mer med dem i dagsläget än han var förut men är väldigt frånvarande. Hans nya tar ganska mycket och enligt barnen blir de särbehandlade. Hon bryr sig mer om sina egna än dem. De vill alltså inte heller dit i perioder. Förra veckan var tydligen en bra vecka men förra veckan igen grät de och ville inte tillbaka.

Du har ju rätt såklart. Jag vill inte att någon ska försvinna. Jag vill inte att sambons barns mamma ska försvinna heller. De är ju jätteledsna pga det såklart. Usch, det är så tufft bara. Allting är tufft. Jag är väl bortskämd med att vi sen vi träffades alltid fått tid till varandra mer eller mindre varannan helg i alla fall. Så är det inte längre.

Jo, han har varit helt fantastisk såklart och är fortfarande. Men vi kan inte längre köra iväg mitt när barnen åker till sin pappa för att tårarna inte slutar rinna. Då får jag vara ensam, åka iväg själv. Han finns där fortfarande. Men hans sätt att finnas förut var att vi tog oss igenom sorgen tillsammans. Hans sätt att finnas där nu är att åka iväg och göra kul saker med barnen medan jag får vara ensam hemma och gråta i ensamhet. Och det ska inte han behöva lida för. 

Jag håller de flesta känslorna inom mig.

Att ni inte får ringas någon gång i veckan är ju helt galet.

Men utöver det så verkar du inte må så bra. Jag förstår att du saknar barnen men att sitta och gråta i timmar varje kväll låter inte så sunt om det är pga din egen saknad (annat om det är för att du tror de far illa). Okej i början men nu har ju lång tid gått och du verkar ha fastnat i sorgen att inte ha dem på heltid. Kanske du skulle kunna prata med någon professionell? Speciellt nu när din sambo fastnar i att göra det bättre för dig eller sina barn som behöver uppmärksamhet.

Kanske ett gemensamt barn kunde göra det bättre? Eller värre.

Av det du berättar tror jag det blir en ohållbar situation faktiskt.

Ingenting är väl mer naturligt än att sakna sina barn. Men du beskriver din saknad som en stor sorg du bär på. Som man sörjer barn som inte längre finns.  Det känns inte riktigt sunt, och jag tror att du skulle må bra av att få prata med nån professionell, som kan hjälpa dig. Det måste vara väldigt jobbigt, inte bara för dig, utan för hela familjen

"Min sambo är väldigt förstående och hjälpsam så det är inga problem.. bara känslan. Jag saknar alltid barnen så otroligt mycket när de åker till sin pappa. Gråter mycket av sorgen och saknaden. Han har tidigare alltid kunnat stötta mig, vi har suttit i samma båt liksom. Vi har åkt iväg och flytt allting några timmar varje kväll för att slippa tänka på det. 

Nu känner jag mig så ensam i min sorg.. Han erbjuder sig att åka iväg med barnen så att jag kan sörja ifred, men jag vill ju inte sörja ifred. Jag vill gråta i hans famn och jag vill att vi bara går runt i flera timmar"

Som sagt... sök hjälp, annars kommer nog hela förhållandet att ta väldigt mycket stryk. Lycka till!

Hm...jag förstår det på ett sätt till fullo. Jag och min man har båda barn (1 resp 2) från tidigare förhållanden. I vanliga fall har vi alla barnen varannan vecka, men på sommaren längre perioder. Nu har jag varit utan dottern i 16 dagar medans hans barn har varit här och det har varit jobbigt (särskilt som min chef tvingar mig att ta ut semester när jag inte har dottern-hade hellre sparat den till "mina" veckor). Fast imorgon är det min tur och dottern har haft det jättekul så det är egentligen bara mitt problem.

Fast jag tycker det här verkar vara två olika problem, du träffar ju inte dina barn mindre för att bonusarna är där mer. Det är ju inte kul att veta att de inte vill iväg till pappa, själv brukar jag trösta mig med att hon har det toppen hos pappa så jag kan med gott samvete se till att roa mig med andra saker när hon är borta. En vecka i taget har jag vant mig vid så det klarar jag ganska ok. Jag kan dock tyvärr inte bedöma om dina barn har det dåligt hos sin pappa eller om det är för att de är vana att vara hos er jämnt, hur länge sen var det ni ändrade?

Det andra problemet är ju att dina bonusbarns mamma inte vill ha dem. Otroligt konstigt tycker jag! Jag skulle aldrig i livet vilja ha min dotter mindre! Möjligen känner hon att de har det bättre hos er om hon mår dåligt.

...sen kanske det förstås känns extra jobbigt att göra "barnsaker" hela tiden när det inte är med sina egna barn. De veckor vi inte har barnen så roar vi ju oss med konserter, hälsa på kompisar, gå på restaurang, konferenser och sådant vi inte gör när barnen är hemma.

Hm, vet inte om det här hjälpte till så mycket mer än att jag förstår dig. Men OM man vet att barnen har det bra hos den andra föräldern (halva tiden!) så får man nog försöka ha så kul som möjligt med sin"egentid". Och självklart får man ringa!!

Tror du skulle må bra av prata med någon för det låter inte helt sunt att inte klara av att vara hemma on barnen inte är hemma... Att sakna barnen är en sak att sörja så mkt att man inte står ut med tillvaron är inte friskt...

Skulle nog också säga att det kan vara bra att du får professionell hjälp. Såklart är det naturligt att sakna sina barn, men att sörja dem och gråta i timmar varje kväll är inte bra för dig.

Sen tycker jag att det är knäppt att ditt ex inte vill att du "existerar" på hans veckor. Tough, skulle jag säga, för du existerar och kommer alltid att finnas i barnens liv oavsett vecka. Klart att barnen ska få ringa om de saknar dig, och du ska ju kunna prata med dem.

Kommer ni få nån egentid tillsammans ,du och mannen?Viktigt att eran relation inte bara handlar om barnen.

Hur har det gått, TS? Mår du bättre nu i den nya konstellationen?

Min teori i det du skriver om är egentligen inte vare sig att du missunnar bonusbarnen sin pappa, att du är avundsjuk på att han har sina barn på heltid eller liknande. Jag tror att problemet ligger i att du inte får prata med dina barn på papapveckan samt att du vet att de inte riktigt trivs. Hade de haft det riktigt bra hos pappan så skulle inte din sorg vara lika svår att hantera.