Anonym (ööö) skrev 2017-07-19 13:10:23 följande:
Jag tänker att jag delvis kan förstå dig. Lever i en "ny" familj där vi båda har barn och för det mesta är alla här samtidigt, men vid behov har något eller några barn fått vara på den andra veckan när de sagt att de hellre velat det av olika skäl. Mitt ex är helt flexibel då det inte finns några andra barn i det hushållet så för dem spelar det ingen roll vilka veckor barnen är där. Min sambos ex är lite mer oberäknelig pga psykisk ohälsa så vi vill helst inte hålla på och byta och ändra veckor med henne. Känner igen min i din story så långt.
Men jag kan på ett annat sätt inte förstå dig. Det är som om du blir ledsen över att det är "orättvist" att hans barn ska bo heltid med er men inte dina? Dina bodde heltid hos dig förut skriver du, men var istället glad för att deras pappa ändå försöker vara med dem mer nu. Det är säkerligen en sorg för bonusbarnen att deras mamma "ger upp" på det här sättet och du blir jätteviktig för dem säkert (det är lite så jag tänker om mig själv då mina bonusars mamma som sagt inte är helt frisk, märker att jag är viktig för dem)
Du vill ha en "hel" familj men det är nog så att vi som bor i bonuskonstellationer helt enkelt får acceptera hur läget blir. Ni får ha "hel" familj när alla är hemma (så känner jag också, älskar alla barnen, spelar inget roll om de är bio eller bonus) och de andra veckorna får man se det positiva i på annat sätt.
Du vill ju knappast att din sambo inte ska ha sina barn på heltid och jag tror kanske att du heller egentligen inte skulle önska att dina barns pappa gav upp igen och bara försvann? Hur skulle det påverka barnen tror du?
Jag håller med din sambo här att ni får göra så bra det bara går för alla, så gör vi också. Vi pratar inte så mkt om vems barn det är, alla ska trivas och känna att vi har en bra familj även om inte alla är här hela tiden.
Du skriver det är en sorg, att han inte kan trösta dig för balansen är nu ojämt. Det tycker jag är lite en skymf mot din sambo faktiskt. Har han inte varit bra innan? Nu är det som om han är en "ny" person bara för att hans barn ska bo heltid?
Viktigt att ni fortsätter att processa och prata om detta givetvis men det är nog allra viktigast att du inte gräver ner dig ännu mer över det här nu för då kan allt slå fel, pga dig.
När barnen bodde heltid hos mig var vi inte tillsammans, det var innan vår tid. Och jag har aldrig varit glad över att barnens pappa kom in i bilden. Han övergav dem flera gånger under tiden vi bodde tillsammans. Kastade ut både mig och barnen mitt i natten vid 2 tillfällen. Han är väl mer med dem i dagsläget än han var förut men är väldigt frånvarande. Hans nya tar ganska mycket och enligt barnen blir de särbehandlade. Hon bryr sig mer om sina egna än dem. De vill alltså inte heller dit i perioder. Förra veckan var tydligen en bra vecka men förra veckan igen grät de och ville inte tillbaka.
Du har ju rätt såklart. Jag vill inte att någon ska försvinna. Jag vill inte att sambons barns mamma ska försvinna heller. De är ju jätteledsna pga det såklart. Usch, det är så tufft bara. Allting är tufft. Jag är väl bortskämd med att vi sen vi träffades alltid fått tid till varandra mer eller mindre varannan helg i alla fall. Så är det inte längre.
Jo, han har varit helt fantastisk såklart och är fortfarande. Men vi kan inte längre köra iväg mitt när barnen åker till sin pappa för att tårarna inte slutar rinna. Då får jag vara ensam, åka iväg själv. Han finns där fortfarande. Men hans sätt att finnas förut var att vi tog oss igenom sorgen tillsammans. Hans sätt att finnas där nu är att åka iväg och göra kul saker med barnen medan jag får vara ensam hemma och gråta i ensamhet. Och det ska inte han behöva lida för.
Jag håller de flesta känslorna inom mig.
