värt att försöka mer?
Hej,
Jag och min man har varit tillsammans i snart nio år. Jag har tre pojkar sedan tidigare, 10.13 och 15 år. Han har en flicka 13 år. Det är så många saker att det är svårt att veta vart jag ska börja.
När vi träffades var jag ff gift, han skild sedan två år. Vi hade varsitt boende i ett år men ville få ihop vår vardag och flyttade ihop. I början hade vi barnen olika dagar men efter ett år som sambo varannan vecka och samtidigt. Då min minsta var yngre än hans dotter tog jag upp att han kanske skulle börja fundera på varannan vecka. Han blev jättearg och jag hade svårt att förstå det. vi skrek på varandra i dagar men det slutade med att han sa att han har en lista i sitt liv och först kommer dottern, sedan båten och sedan kommer inget. Jag var inte med på listan. Blev otroligt sårad och arg och har egentligen aldrig kommit över det fast han efteråt inte levt som han sa.
Jag förstår att dottern och båten är viktiga men i min värld är det olika listor och inget man behöver trycka upp i någons ansikte.
Det svåraste för oss har varit min relation till hans dotter. När vi träffades sa hon att hon älskade sin mamma mer än honom och han kämpade hårt för att vara bra så att hon skulle ha det bra med honom. Jag upplevde det som att hon var prinsessa och mina barn var stökiga. han kunde bli jättearg på dem och skrika och skälla ganska tidigt i relationen medan jag kände mej rädd för att förstöra det bräckliga och förhöll mej så snällt jag kunde. Det här mönstret fortsatte. Mina barn är ganska öppna med vad de känner och är de arga så märks det. Hans dotter är försiktig med att visa känslor och för mej var det svårt att veta hur det skulle vara bra för henne. Åren gick och jag blev mer och mer frustrerad över att förhålla mej till henne. Så fort hon dök upp blev jag spänd och irriterad. Inte på henne men över situationen. Vi har bråkat så många gånger om det men kan liksom inte förstå varandra. Han menar att jag tycker illa om henne och att jag bara vill trycka bort henne. Jag vill att han ska förhålla sig naturligt så att det blir enklare för mej att göra det. Svårt dock eftersom hon mest gör allt rätt och inte vill ställa till det. Dt här är min version, han enar att jag har varit mer strategiskt beräknande eller nåt, vilket jag inte känner igen mej i. Det här har så klart drabbat alla i familjen med superuppslitande bråk. Min irritation över situationen har också gått ut över mina barn. Men värst har det såklart varit för dottern. I somras sa hon ifrån att hon inte vill vara hos oss mer. Min man blev så klart helt förkrossad men menade först att vi skulle lösa det tillsammans. Sedan har han varit väldigt arg och fått oerhörda utbrott och kallat mej för typ allt nedsättande. Jag är inte oskyldig och jag har sett att hon mår dåligt men inte vetat hur jag skulle ta upp det. han har velat att jag ska vara mer med henne men jag har inte velat det eftersom det är just det som är svårt och också eftersom jag inte räckt till för mina barn som varav två har särskilda behov. Det var helt fel av mej och jag skäms för det. Han har träffat sin dotter sedan hon meddelade hur hon kände och det är bra men jag har känt mej utestängd och hon har inte velat prata med mej. Nu har vi äntligen träffats och pratat och det var otroligt skönt. Jag älskar henne på det sättet att om något skulle hända henne skulle jag göra lika mycket för att hjälpa som för mina egna barn. Däremot har jag svårt i vardagen. När vi träffades och pratade kändes det som första gången som vi pratade på riktigt och hon kunde beskriva hur arg hon var. Jag tycker hon var fantastiskt modig och att det var bra att hon blev arg till slut. Även om jag önskar att det inte behövt bli så här alls. Jag önskar att hon ska vilja bo hos oss och känna sig välkommen och älskad men hon är tveksam till om hon vill. I allt det här har jag känt att min man målat ut mej som ond och ensam skyldig. Jag är kanske det. Han har också vacklat fram och tillbaks i om han ska separera från mej (men vill ändå att vi ska vara ett par) eller om vi ska fortsätta tillsammans. Jag älskar honom men det är mycket berg och dalbana och vet inte om jag vill fortsätta om vi inte löser det här ihop. Samtidigt vill jag inte stå i vägen. Dottern säger att hon är arg på sin pappa också som inte pratat med henne om det här på alla år. Han säger att han inte gjort det eftersom han varit rädd för hur jag ska ta det. Långt men kanske ändå inte tydligt. Vad ska jag göra?
