värt att försöka mer?

Jag har det inte som du, jag hade inga barn när vi träffades, och har inget bra svar men jag vill bara säga att din beskrivning av att förhålla sig till barnet var något jag kände igen mig på. Jag har en bonusson som beter sig ungefär som din bonusdotter, säger inte rakt ut vad han tänker, inte ens om man ber honom, men man känner ändå på sig att han går omkring här och är kritisk till det mesta. De få gånger han har varit ensam med mig så är det som att tiden inte kan gå snabbt nog att få vara med sin pappa igen. Har jag lyckats få med mig honom på tu man hand en stund för att bara vi ska prata så springer han tillbaka till sin pappa sen. Jag märker så tydligt hans misstänksamhet gentemot mig och till sist orkar jag inte försöka. När jag försöker prata med min sambo om det här beteendet så har han alltid någon förklaring om att det är inte så konstigt för han känner sig inte lika hemma med mig som med sin pappa, och det är ju sant, det kan jag ju förstå men det räcker inte för att det ska lösa våra problem.

Jag är kanske känslig med att känna av omgivningen men i och med den här attityden han har mot mig så har jag blivit väldigt trött när han är här, jag kan inte riktigt känna mig avslappnad och det är kanske inte så konstigt att man blir trött om man är på spänn hela tiden. När jag tar upp något som gäller bonussonen med min sambo så får jag ofta höra att jag har problem bara för att det handlar om honom. Det gör också att det blir mer spänt för man kan inte diskutera nåt som har med hans son att göra för man måste gå igenom den där prövningen först. Ibland lyckas vi prata på riktigt så det känns som att vi kommer framåt men förr eller senare kommer den där anklagelsen tillbaka. Kanske är det så att jag är mer irriterad när det gäller något kring honom för att jag har den där frustrationen kring bonussonen men hur jag än vänder och vrider på det så behöver jag pappans hjälp och det är inte till hjälp att han ska anklaga mig för saker och ting.