Anonym (Hjälp nån mer?) skrev 2017-09-15 03:13:15 följande:
Jag vet inte, det är svårt att veta då jag inte känner honom så väll, för det gör man inte efter så kort tid. Blir ju inte lättare om man inte pratar om det men det är svårt att tjata om det oxå.
Det är vell lite så det känns oxå, eller inte bara lite. Även om det är barn och det jag tänker på så är det ju fortfarande nästan en besatthet när det inte går att sluta tänka på och det påverkar ens liv. Så jag behöver ju hjälp att sluta tänka på det och komma över det på en lämplig nivå inte bara tro det blir bättre med tiden, för det har det ju bevisligen inte. Och jag har sagt det flera gånger, men det känns inte som dom tar det allvarlig alls. Jag ver ju vars all ångest ligger, jag vet vad det handlar om och att det är där. Vet oxå att jag inte dör av det men det känns ju olidligt att hantera. Tycker du kommer med väldigt kloka ord dock
Det lättaste är nog att fråga honom. Kanske känns lite udda att fråga om en sån sak men som sagt, ni har inte träffats så länge så jag skulle inte tycka det var en konstig fråga.
Fråga honom vad han tycker, han kanske är rädd att säga fel saker då han vet sen innan att du gått isär med en annan kille av denna anledningen. Eller så vet han helt enkelt inte vad han ska säga? Förklara att det är jobbigt för dig och att det inte blir bättre av att han håller sig själv från dig. Fråga om han inte förstår dig eller vad det är som gör att han inte riktigt kan närma sig dig i detta.
Tyvärr kanske det är svårt för honom att förstå dina känslor om han själv inte vill ha barn, men även om han inte har samma känslor som dig kanske han ändå kan förstå hur det är att ha ångesten och den biten?
Alltså att han kanske inte kan finnas där fullt och grina med dig över samma anledning men att han ändå kan finnas och stötta genom en svår tid.
Sånt anser jag är jävligt viktigt i ett förhållande, att man inte bara ska klara av det när allt är fint och soligt..
Dock kör vissa på metoden "pratar man inte finns det inte" ..
Sen psykvården i Sverige är ett kapitel för sig.. man får kämpa sig fram med näbbar och klor för att överhuvudtaget få en telefontid.. det är sinnessjukt. Det du kan göra där är att kontakta dem igen och verkligen INGÅENDE förklara att du behöver hjälp och varför. Förklara att ditt liv blir som på "hold" för du sitter fast i detta och behöver komma ur det för att det överhuvudtaget ska vara någon tröst att det finns "senare" för att det redan nu är ohållbart.
Har du några hobbies du kan hålla på med? Jobb? Det kan vara riktigt bra när man grubblar, hjärnan kopplar om till något annat en stund. Ibland kanske det bara är för en kort stund men den korta stunden kan vara fruktansvärt värt det!
Ett annat tips är att skriva dagbok, det har jag gjort till och från i många år. Om inte annat för att kunna "kräkas ur mig" alla hjärnspöken utan att behöva känna att jag belastar och tjatar på andra. Kan vara trögt i början att börja skriva för man får känslan av "jaha.. nu då...?" Men det blir lättare med tiden.
