Bf juni 2018
Hej allihopa! Jag väntar mitt första barn och har varit rätt så chockad från plusdagen den 28/10 (BM + 17!). Barnet är mer än välkommet och redan så älskat, men, jag har regelbundet ätit p-piller så jag var inte riktigt förberedd på denna livsförändring!
De första veckorna var ganska tunga både psykiskt och fysiskt. Men för ca två veckor sedan lättade illamåendet så det hjälpte en hel del. Det övergick ju dock i en massa orostankar!
Att inte få något bevis på att fostret lever har varit jobbigt.. Jag tänkte ofta att hjärtat kanske aldrig började slå, eller att det har slutat. Speciellt när illamåendet avtog.
Förra tisdagen hade vi dock äntligen tid för KUB och wow så häftigt att få se det lilla pyret. I den stunden släpptes mycket oro och jag började förstå att jag faktiskt är gravid. Vid denna tidpunkt var jag i vecka 12+1.. Trodde jag ja! Fostret mättes bara till 4,1 cm och vi blev bakåtflyttade 9 dagar till v. 10+6. Väldigt tungt slag med tanke på att varje dag man ?klarar av? känns som en stor seger. Såg att några andra också hade blivit flyttade så tänkte att jag ville skriva det, ni är inte ensamma ;)
Gällande magen så ser jag också ut att på kvällen vara nästintill höggravid men på dagen är det bättre. Och den tröga magen.. Herregud.. inte kul! Behöver också äta järn men blev tipsad om en tablett som heter Sideral. Dyra men bättre för magen :)