Bf juni 2018

Håller verkligen med om det med amningen. Är det så att personalen glömt bort att förklara vad som händer sen när man kommer hem? Att man får svinont när mjölken rinner till och för min del innebar det gigantiska sprängfyllda bröst som min lille son inte kunde greppa tag i, vilket ledde till frustration för både honom och mig och många tårar. Det var 2-3 plågsamma veckor innan det gav sig, men ingen förberedde en på det. För mig var det tuffare än förlossningen, faktiskt.

Min karl har ändrat sig märkbart de två senaste veckorna. Senast idag kom han plötsligt fram och höll om mig och ville klämma och känna på magen. Det är så tydligt att det börjat sjunka in för honom nu. Kan kanske vara för att min mage vuxit rejält de senaste veckorna + att han äntligen kände några sparkar häromdagen.

Någon annan som märkt av något sånt?

Nu har min sömn blivit väldigt påverkad. Känner mig konstant trött och gnällig. Inatt hade jag ont i mitten av ryggen precis HELA natten.. Zzzzz..

Tidigare har det hjälpt att ligga helt rakt på rygg, men nu hjälpte inte ens det. Lyckades somna sen, men vaknade kort efter för då blev det pisse paus. Då fick jag svårt att somna igen och grät nästan av frustration. Väckte stackars maken som skulle upp och jobba tidigt. Han masserade lite och sen somnade jag. Man känner sig skapligt sliten idag..

Nån mer som är extra känslig och hormonell just nu? Jag är arg eller gråter precis heeela tiden :/ gråter för ingenting och blir arg på min sambo bara han frågar nått typ... det har liksom kommit pang senaste veckan. Förut har jag känt mig helt jämn i humöret! Var lite såhär upp och ner med sonen med kommer jag ihåg men man glömmer ju fort..

Ja, nästan som de måste berätta om hur jävlig förlossningen var för att det ger en skadeglädje i att stressa upp andra. Har mött på några sådana själv. Men har lyckats undvika en hel del genom att styra in samtalet på något annat.

Jag är en sann pessimist och hoppas alltid på det bästa, men förväntar det värsta. Jag har INTE läst på så mycket om förlossningen, för jag vill inte veta.

Min mamma sammanfattade det hela väldigt bra: Släpp all kontroll och gör som barnmorskorna säger. De vet bäst, för de gör det varje dag. Det kommer göra så sjukt jävla ont, men i samma sekund du ser henne kommer du tycka att det var värt det. Av olika orsaker fick mamma inte epidural med min lillasyster, så jag tänker att hon vet vad hon pratar om.

Så härligt att höra! Här där jag bor i Norge är inte lustgas ett alternativ, men det betyder å andra sidan att de är väldigt vana att sätta epidural. Det är två saker jag oroar mig över till förlossningen; att inte hinna få epidural i tid och att spricka upp väldigt mycket och bli dåligt sydd efterråt.

Jag hörde från en barnmorska idag (föräldrautbildning) att livmodern drar ihop sig snabbare och man blöder mindre efter förlossningen om man ammar. Har ni mer fakta att dela med er av på hur bra detta stämmer? Dvs. egen erfarenhet eller liknande.