Ensam vårdnad, hur förklara för dottern...

Håller med ! Kommer mamman på avtalad tid och håller sig nykter när hon träffar er/ts dotter så tycker jag absolut att de ska träffas. Finns ingen anledning till annat enligt mig. Är det däremot så att hon på hälften av de avtalade tiderna inte dyker upp eller kommer totalt onykter så hade jag slutligen strypt kontakten. Att om och om igen se sitt/sina barn glada och uppskruvade för att få träffa sin ena förälder, för att sedan stå svikna när han/hon inte bryr sig om att komma/kommer full, är värre än att inte ha kontakt alls. Det tog ofta månader innan såren läkte. För att snart rivas upp igen av nästa svek. Jag har gått genom det ts skriver och fått ensam vårdnad. För min/vår del blev det aldrig bättre och pappan missade hela uppväxten. De har i dag minimal kontakt (något samtal/mess om året). Det är pappan som hör av sig men hans svek kommer tyvärr aldrig glömmas så intresset för återförening finns inte.

Bra idé men svårt i längden och med åren. Är mamman så illa ute att ts måste blanda in släkten innan för att "kolla henne" då hon redan schabblat bort soc hjälp, så finns det nog inte så mycket att bygga på. Det krävs ju engagemang från båda hållen. Som sagt - gått genom liknande. Mitt barn mådde SÅ mycket bättre när (de få) träffarna med pappan slutade. Han slapp oroa sig för att bli stående utan att pappan kom. Och han slapp oron att han kom påverkad - vilket han alltid gjorde de få ggr han dök upp. Försökte först förklara det som att pappan mår inte bra just nu, det handlar om honom och ingen annan och är inte ditt fel mm mm. Det funkade ett tag men redan innan lågstadieålder förstod sonen allt mer och slutligen blev han stor nog att förstå allt. Han är i dag 20 år. Pappan hör av sig nån gång då och då. Sonen har ingen lust till relation då lögner och svek är allt han fått från sin pappa genom uppväxten. Dessutom är pappan ff inte nykter. Så visst ts - försök få till relation med mamman men funkar det inte så lägg ner det. Det kommer bara gå ut över dottern. I vissa fall är det bättre med ingen kontakt alls, även om det gäller en förälder. Tyvärr ...

Det är lite samma där. Det kommer inte att gå om inte mamman går att lita på. Under de samtal min son fick från pappan (när fysisk kontakt inte funkade) vart det ändå totalt fel. Saker pappan sa, lovade mm som han inte höll. Jag kunde omöjligt censurera pappan innan han gjorde skada genom det han sa i samtalen. Dessutom fungerade bara samtal när pappan själv ville. Försökte få det till att han kunde unna sin son iaf 1 samtal per vecka men nej. Nån gång/några ggr per år. Mer samtal blev det inte och varenda gång rev det upp massa i sonen. Det tog ofta månader innan han var i balans igen. Kan inte mamman hålla det hon säger så utsätt inte din dotter för det. Gör mamman däremot en helomvändning i livet är det en helt annan sak.