IVF våren 2018
Hej! Hoppar in här! Gjorde första ivf-försöket i november, fick tillbaka en blastocyst som tyvärr inte blev ngt. Ska nu göra försök 2 i januari om allt går som det ska????
Inlägg från: LilV
|
-
-
För oss tog det 3 månader från att remissen skickades från kliniken där vi gjorde fertilitetsutredningen till att vi blev kallade på första IVF-mötet. Sedan fick vi köra igång med första försöket månaden efter.8992 skrev 2017-12-05 18:35:27 följande:
Lite funderingar någon kanske har svar på.
Hur lång tid brukar det ta för kliniken att få remissen?
Om man vill kolla läget angående remissen, ringer man kvinnokliniken som skickade den eller fertilitetskliniken?
-
Jag vet inte hur det är för er andra, men för mig är väntan värst. Vänta på att remiss ska skickas in, vänta på första möte på ivf-klinik, vänta på mens, vänta på svar att få börja behandling, vänta, vänta.
Jag är spruträdd, men jag vande mig fort, att ta sprutorna var ändå ngt att göra, ngt som hände. Tog Gonal-f och fyrmadel vid vårt första försök. Äggplock gick bra, vänta på hur det gick med befruktning var jobbigt, återföring var enkel fysiskt. Sen följde väntan igen och sen sorgen när första försöket misslyckades.
Vi grät, grät lite mer, sörjde och gick vidare och nu väntar vi igen. Väntar på januari då vi gör försök 2 med ny spruta-Menopur. Är taggad, men väntan känns olidlig.
Hur gör ni för att hantera allt väntande? -
När jag var på första mötet fick jag provsticka mig själv med en gonal-f spruta, det gick över förväntan, hade lite handsvett men sprutan kändes inte. Det var skönt att få göra det där och känna att man skulle klara av det hemma ocksåFrökenBlåklocka skrev 2017-12-10 18:26:13 följande:
alltså ni fick provsticka med spruta på riktigt i dig när ni var hos barnmorskan?
-
Min sambo och jag gjorde vårt första IVF-försök i höstas (korta protokollet) och jag blev positivt överraskad över hur bra det gick med sprutor, hormoner och jobb. Kunde jobba som vanligt under hela försöket och kände bara av lite huvudvärk vissa dagar och sen en svullen mage närmare äggplocket. Ända fram till återföringen kändes det bra både fysiskt och psykiskt :)Octobersun skrev 2017-12-27 11:37:01 följande:
Tack för svar!
Jag verkar ha en normal ägglossning med massor av äggblåsor enligt bm, råkade hamna på en såndär undersökning just förra månaden då under ägglossning så hon såg det. Sa att vi skulle gå hem och ha sex..
Min man hade "jättebra simmare" och lite över medel i antal enligt sköterskan, detta sa hon när vi frågade vad ICSI är och om det var ett alternativ.
Kan tänka mig att man blir mer påverkad av den långa. Har bara inte en uppfattning av hur stort det här är, kan man jobba under tiden, hur påverkad blir man osv. Det är nog det som stressar mig också.
När ska ni påbörja er resa?
-
Håller med dig, håller också tummarna för 2018! Vi ska också påbörja andra försöket i januari. Vårt första lyckades tyvärr inte och inget till frysen. Håller med om åldersstressen, är 35 år, man blir ju inte yngre precis :/. Tiden sniglar sig fram, men känner mig peppad och redo för försök 2.Tiinuli skrev 2017-12-27 14:01:53 följande:
Hej!
Hoppar in här :)
Ska påbörja vårat andra ivf försök i januari efter avbruten behandling i december pga spontan ägglossning och ett misslyckat försök i september. Vi har även MA i bagaget från februari.
Tiden går sååå sakta, värsta tortyren man varit med om :(
Stressad över ålder och att man faktiskt har bara 3 försök. Fick inga till frysen efter första ivf.
Hoppas på ett bättre år 2018
-
Hej!Jennie1987 skrev 2017-12-29 07:52:17 följande:
Hej alla kämpar!
Vi ska få göra vårt första försök när mensen kommer i januari. Var på första mötet den 18 december och allt såg bra ut så det var bara att köra igång sa läkaren då.
Så skulle jag beställa sprutorna igår, för min mens är inte helt regelbunden och apoteket behöver ett par dagar på sig att ta hem läkemedel.
Men mina recept var inte inlagda.
När jag kom hem igår hade jag fått brev från läkaren med blodprovsremiss. Jag ska ta sköldkörtelprover och hon ska höra av sig när hon fått svaret.
Jag ska ta dessa prover idag.
Grejen är den att jag är född utan sköldkörtel och har medicinerats med levaxin sen jag var 6 dagar gammal och sen ett par år tillbaka tar jag även liothyrenin.
Mitt tsh värde är väldigt pressat till 0,1. Läkaren på rmc sa att deras referensvärde ligger typ 2-4. Om jag skulle ligga så högt skulle jag inte ta mig ur sängen! Och sen pratade hon inte mer om detta när vi var där, utan då var det bara att köra på i januari.
Nu är jag så orolig att dom ska börja böka runt i min medicinering och att jag ska bli dålig igen (har varit sjukskriven i 3 år tidigare just pga sköldkörteln).
Har ni några erfarenheter om dessa värden i samband med ivf?
Dom har ju julstängt nu så jag kan inte ringa och fråga.
Man hinner ju noja ihjäl sig!
Min endokrinolog som sköter min medicinering har sagt att jag ligger "bra" med mina värden, om jag skulle bli gravid. Men han har ju ingen ivferfarenhet utan pratar ju om spontan graviditet.
Hoppas någon har något svar :)
Kram till er alla starka människor!
När vi gjorde vår fertilitetsutredning upptäcktes det att mitt tsh-värde låg lite högt (3.4) För att vå påbörja IVF-skulle värdet ligga under 2.5 enligt läkaren. Så jag fick Levaxin och mitt värde sjönk till 0.51 som min nya läkare sa var ?jättebra?. Vid blodprov i höstas hade det ökat till 1.4 vilket fortfarande var bra enligt läkarna på RMC. Så min erfarenhet är att de hellre vill se ett lägre tsh-värde, att man ska ligga under 2.5.
Jag upplever också att läkarna och sjuksköterskorna på RMC verkligen vill att man ska må bra och förstå sin behandling. Har skickat en massa frågor via inloggning på1177 och har alltid fått ett svar samma dag, oftast har någon ringt upp. Så även om det är jättesvårt att försöka släppa det tills de öppnat efter helgerna (min egen hjärna varvar gärna upp :/ ) så hoppas jag att du kan lägga det åt sidan tills du kan ringa dem efter helgerna. Var sen bara helt öppen med din oro och dina frågor så tror jag att allt kommer lösa sig till det bästa :) -
Nummer ett - känn absolut ingen skam över att du mår dåligt! Att gå igenom IVF kan vara oerhört påfrestande och all väntan och IVF som inte lyckas är jävligt tungt. Att du sen även gått igenom MA, det är inte konstigt att du mår dåligt.Tiinuli skrev 2018-01-07 16:06:08 följande:
Hej.
Mår och har mått så fruktansvärd dåligt nästan hela förra året känns det som pga MA och misslyckade ivf och har nu i längre period haft jätte svårt att hitta glädjen i nånting eller tänka positivt även om vill och försöker anstränga mig :( detta påverkar ju även förhållandet nu.
Frågan är vad kan man göra? Kan man börja tex. äta antidepressiva under pågående ivf eller måste man lägga alllting på hyllan tills mår bättre? Grejen är också att har ont om tid eftersom är äldre och får panik bara av tanken att måste pausa.
Vad gör man? Känner skam också pga att mår så dåligt och kan inte rycka upp mig själv :(
Sen tycker jag att du direkt ska vända dig till din vårdcentral och till din IVF-klinik, det finns ju absolut samtalsstöd och kanske även antidepressiva du kan ta under behandling.
Har pratat massor med min sambo och pratar nu extra mkt igen inför nästa försök om hur både hormonerna jag tar och själva processen kan påverka och tära på mig. Han kan ju inte helt och hållet förstå vad jag går igenom och kan ha lite svårt att hantera om mitt humör svänger för mkt. Men genom att prata, prata, prata funkar det nu mkt bättre :) Vi pratar bl.a. mkt om hur den här processen påverkar vårt förhållande, vi har lagt till extra dejt-kvällar, gjort lista med mysiga filmer att se när det känns jobbigt, osv.. En sak som hjälper mig är också att han alltid är med på precis alla delar i processen och om jag behöver vara hemma en dag från jobbet supportar han det helt och hållet eller så stannar han hemma med mig. Kan förstå ?ålderspaniken?, vi är 35 och 34 år gamla och känns som att det här året bara ?försvann?.
Hoppas att du kan få känna lite hopp och positivitet snart igen och att 2018 blir ett riktigt bra år! -
Jag kan inte veta vad du behöver, men av egen erfarenhet vet jag vilken skillnad det kan göra att gå och prata med ngn. Mådde riktigt dåligt för ett par år sen och kunde inte ta mig ur det och tyckte inte att jag hade rätt till mina känslor. Påverkade mitt förhållande ngt otroligt och det var till slut min sambo som föreslog terapi. Gick till en samtalsterapeut och redan efter första mötet kände jag att det lättade. Det var också skönt att det var ngn professionell och ngn som inte alls kände mig, det gjorde att jag kunde vara helt ärlig.Tiinuli skrev 2018-01-07 18:48:07 följande:
Så är det ju, vill prata men känner att dem som vet inte orkar med riktigt längre med mitt ältande.
Jag är rädd att jag skulle vara såpass deprimerad att behöver mediciner för att komma på fötter igen och att det skulle äventyra hela ivf processen , att jag måste pausa. Jag fyller 37 det här året så känner att jag har inte tid med någon paus och vill egentligen inte pausa men vill må bättre.
Men jag förstår helt och hållet rädslan att man skulle vara tvungen att ta en paus, blir 36 i år och vill heller inte skjuta upp ngt. Kanske kan du ta kontakt med ngt samtalsstöd som ej är kopplat till varken din vc eller IVF-klinik? -
Jag och min sambo kör troligtvis igång försök 2 nästa vecka :) Första gången tog jag gonal-f och jag hade inte särskilt mycket biverkningar (lite huvudvärk bara). Fysiskt tyckte jag inte att det var så jobbigt, vande mig rätt fort vid att ta sprutorna trots att jag är spruträdd och mitt äggplock var i princip smärtfritt. Tiden när jag tog sprutorna var heller inte så jobbig psykiskt, för mig (och min sambo) blev det kämpigare efter återföring. Den väntan var seg och jag kände mig skör ibland. Ett par dagar före testdag visste jag att det inte gått vägen och då bröt jag ihop en dag, tillät mig själv att bara ligga och sörja. Sen hade jag 1-2 veckor då jag i korta perioder kunde känna mig riktigt nere. Men sen rullade livet på och nu är jag taggad för nästa försök :D Hur man reagerar är ju dock högst personligt.Asteria skrev 2018-01-10 11:57:18 följande:
Hej!
Jag har följt olika IVF-trådar under en längre tid och känner att det är dags att hoppa in på riktigt.
Jag är 34 (fyller 35 i mars) och min sambo 37 (fyller 38 i maj). Vi misstänkte att min (troliga) endometrios var problemet till att vi inte blev gravida. Har aldrig gjort laparoskopi men gynekolog har gett sannolik diagnos. Utredningen visade dock på manlig faktor och min sambo har få spermier med dålig rörlighet. Som tur var visade utredningen inga uppenbara fel på mig och jag hade bra AMH för min ålder (4,7).
Vi fick remiss till Sahlgrenska (bor i Gbg) men valde Karolinska pga betydligt kortare väntetid. Nu ska vi på ett första besök i slutet av januari.
Det har varit dubbla känslor sedan vi fick beskedet i september: skönt att få en paus men stress och rastlöshet inför all väntan och det faktum att tiden går. Men nu har alla tankar slagit till igen med full kraft och jag har svårt att fokusera på jobb och annat. Har dessutom fått tre bebisbesked den senaste tiden och det verkar aldrig bli lättare.
Hur har ni mått när ni tagit hormoner? Äter ni någon särskild "IVF-diet"? Både jag och min sambo har en utmattningshistorik (min sambo närmare i tid) och jag känner en oro för hur det påverkar ägg- och spermiekvalitet. Ja ni hör, mycket tankar, högt och lågt :)