IVF våren 2018

Vi har både manlig och kvinnlig faktor, och kommer att göra ICSI. Känns faktiskt bra att vi då är ganska säkra på att äggen blir befruktade :)

Har din man inga spermier alls, eller kommer de bara inte ut?

Vi har nyligen gjort ivf med ICSI pga manlig faktor, där min sambo fick göra en testikelbiopsi. Han hade lämnat prov som var dåliga innan men hade iallafall haft lite spermier om än dåliga. Vid provlämningen i samband med äggplock var mängden spermier 0. Vid biopsin hittades dock och de frös även in de ?överblivna? ifall spermierna av någon anledning skulle ?ta slut?

Hej! Jag och en vän har startat en podd - Ruvarpodden - om barnlöshet, barnlängtan och IVF där vi pratar fritt om våra känslor kring IVF och barnlöshet och vår resa mot barn - podden finns på Itunes, soundcloud, och Acast, och överallt där poddar finns. Vi tycker att det är så viktigt att det börjas prata om barnlöshet, som är så vanligt - även bland unga par! Vi skulle bli hemskt glada om ni ville lyssna och rekommendera till andra. Nytt avsnitt kommer varje torsdag! kram

Första ivfen gick inte bra. Fick tillbaka en fryst förra veckan och TROR jag plussade idag men det var så supersvagt och så tidigt så vågar inte lita på det förrens jag testat med digitalt!

Vi fick inte veta hur många de hittade mer än att det räckte till att frysa in mer än 1 ampull... vi har inte fått reda på vad det beror på att spermierna inte finns/inte är rörliga men håller på med utredning så får förhoppningsvis veta snart. Har också fått höra att det är inte säkert att de hittar felet. Dock känns det väldigt bra att det verkar finnas mycket att göra, vi var i princip inställda på donation... men som sagt, håller tummarna och hoppas att det går bra nu! :)

Ni visste inte heller vad det berodde på?

Det gick bra!!! Tog ett digitalt nu på eftermiddagen som visade gravid! Vågar fortfarande inte blir riktigt glad förrens ultraljudet, haha. Har inte testdag egentligen förren nästa vecka heller så rädd att det ska hinna hända något, även om jag vet logiskt att jag är gravid nu.. men känns SJUKT!

Ja verkligen, hade varit lättare att acceptera om man visste det vad berodde på! Hoppas det går bra på tisdag och att ni får en snabb tid sen! Vi hade fått information att vi skulle få vänta till våren men fick komma in redan i höstas! Så hoppas det går snabbt för er också! :)

Vi har precis påbörjat vår första IVF. Idag är sprutdag nummer två.

Vår resa: vi är båda 30 och började försöka för drygt två år sedan. Vi sökte (tack och lov) hjälp så snart ett år passerat (gränsen för att få söka i vårt landsting). Vi hade då aldrig lyckats. Alltså inga plus och inga missfall. Eftersom det var julhelg emellan dröjde det lite extra innan vi fick komma på vårt första besök. Men det gick ändå snabbare än vi trott, men det var också enda gången och all väntan har varit en av de värsta delarna i det här.

Vid första besöket gick vi igenom frågeformulär och vi fick också remisser för provtagning. Vi bor i en mindre ort som inte utför några egna behandlingar utan endast själva utredningen. Detta märktes tyvärr i den dåliga samordningen vid provtagning och i den bristande information vi fick. Så här i efterhand undrar jag om inte det till viss del beror på okunskap. Det orsakade tyvärr fördröjning i utredningen och även om det var kortare fördröjningar så vet vi ju alla här hur varje dags väntan är en plåga.

Hur som helst fick vi ändå ganska snart klart för oss att vi har en manlig faktor, med ett lågt antal spermier.

Det beskedet var en sorg och kanske en av de jobbigaste dagarna. Vi hade ju redan förstått att nåt var fel, men att få det bekräftat var tufft. Speciellt tungt blev det eftersom vi samma dag fick veta att ett par vänner skulle ha barn och de hade nyligen börjat försöka. Man vill inte känna avundsjuka, men det är svårt att låta bli.

Vi ställde ganska snabbt in oss på att vi troligtvis skulle behöva donator. Det var bra att vi fick diskutera detta, men jag hade önskat att vi fått mer information om vad provsvaren verkligen visade och vad det faktiskt innebar i ett tidigare skede. Vi har helt klart fått oroa oss onödigt mycket för saker vi inte behövt oroa oss för egentligen.

När det låga spermieantalet konstaterats så påbörjades en utredning av orsaken till detta. Min man fick göra en kromosomutredning som visade på en avvikelse. Det här skapade tyvärr fler frågor än svar och åter gjorde den dåliga samordningen att det tog extra lång tid. Dessutom finns det så få specialister inom genetik att det tar tid bara av den orsaken. Efter cirka ett halvår fick vi slutligen vår remiss till det sjukhus som vi skulle få utföra själva behandlingen på. I det här skedet var jag glad att jag är ett kontrollfreak för vår läkare (som vi faktiskt ens aldrig träffat) skickade aldrig iväg remissen som utlovat. Jag ringde för att dubbelkolla och de lovade att den skickats, men först efter två veckor och påminnelser från mig så skickades den. Två veckor är nu inte en evighet i vanliga fall, men...ja, ni som är här vet ju hur långa de veckorna känns. Fick ett litet spydigt svar att det spelar ju inte så stor roll eftersom det snart är semesterstängt. Oavsett så är det ju kö och att hamna efter i den känns ju bara ännu värre när man vet att det snart stänger för semester. Sommaren gick och vi fick på hösten träffa vår läkare för första gången och det var också första gången det kändes att vi fick ett proffsigt bemötande.

Tyvärr var vi längre ifrån behandling än vi då trodde. Läkaren ville gå vidare med den genetiska utredningen, vilket antagligen borde ha gjorts redan innan sommaren. Så det blev en ny vända med provtagning och väntan. Den fördelades ytterligare när de plötsligt, efter att vi redan fått tid för att få provsvaren, kom på att de skulle ta fler prover och de skulle analyseras. Åter något som borde gjorts tidigare.

Vi fick innan jul, till slut, träffa genetikern. Tyvärr pratade hen extremt dålig svenska och även om hen var kunnig hade vi svårt att förstå och vi missuppfattade en del. Som tur var fick vi hjälp av vår fertilitetsläkare. Kortfattat ska genfelen antagligen (man kan inte veta helt säkert) inte orsaka några sjukdomar. Men om vi får en pojke så kommer han med största sannolikhet ha samma problem.

Vi fick under tiden också veta att min man kan bli biologisk förälder.

Äntligen var det dags att köra igång, men mensen kom självklart på julafton och vi fick vänta ytterligare en månad.

Så nu är vi här. Andra sprutdagen. Jag kör på Bemfola 150 och kommer på dag fem lägga till orgalutran. Vi kommer att göra ICSI och kommer eventuellt att göra en biopsi om det inte kommer några spermier "vanliga sättet". Vet inte exakt antal spermier min man har, men det är näst intill inga, men på det senaste provet bedömde man i alla fall att det skulle räcka för ICSI. Men eftersom antalet kan variera från gång till gång och han ligger så väldigt lågt i antal får vi vara beredda på en akut biopsi på honom.

Själva sprutan var inte alls jobbig. Nu är jag visserligen inte alls nålrädd, men det är ju lite annat att ta på sig själv. Jag hade räknat med att det skulle kännas, men hade det inte varit för att jag själv gjorde det så hade jag inte märkt det. Har tagit sprutor på mig själv tidigare för annan sjukdom och de sprutorna var mycket värre trots att man inte såg nålen.

Idag har jag mått lite illa. Misstänker att det egentligen inte beror på själva behandlingen ännu. Tror snarare det är stressen och oron.

På det personliga planet har vår resa än så länge gjort oss starkare som par. Jag kan inte påstå att vi pratar om känslorna kring det jätteofta, mer än hur jobbigt det är att vänta och att det är nervöst nu när vi faktiskt är här. Men vi har pratat om att nu när vi klarat den här resan ihop så här långt så borde vi kunna klara det mesta. Vi har också kommit överens om att aldrig ge upp varandra i framtiden när det är tufft utan att tänka tillbaka på allt vi gått igenom ihop. Vi har också blivit mer övertygade om att vi verkligen älskar varandra. Men visst har det varit en tuff resa. Och visst har vi fått kämpa med känslorna. Min mans dåliga mående och dåliga samvete över att det är "hans fel" (nej killar, ni behöver inte ha dåligt samvete. Jag kan väl inte svära för vad andra tjejer känner, men jag tror att hade vi tänkt så så hade vi lämnat er) gjorde att han fattade en del ogenomtänkta beslut när han mådde som värst och det blev en prövning av vårt förhållande. Men vi tog oss igenom det och lärde oss att inte dölja vad vi kände.

Vi valde att inte berätta för någon förrän långt in i utredningen. Men vi berättade tidigt för våra chefer och har ni inte en idiot till chef så kan jag rekommendera att göra detta. Behövde aldrig komma med undanflykter för att vara ledig och kunde vara borta med kort varsel utan att chefen ifrågasätt detta. Numera vet även mina närmsta kollegor och det är så skönt att de förstår att jag just nu inte kanske är mitt bästa jag. Dessutom är det skönt att ha någon mer att prata med. Våra familjer vet sedan i somras om vår situation. Att berätta för dem var en av de värsta sakerna jag gjort. Dels blev det plötsligt så verkligt och dels så visste jag hur ledsna de skulle bli. Men de har varit ett fantastiskt stöd och nu sitter jag och pratar om ägglossning med min pappa. Vi låtsades förr knappt om det faktum att jag delade sovrum med min man :p

I slutet av nästa vecka blir det ägguttag om allt går som planerat. Men nästa steg är ju UL och blodprov som sker på torsdag.