IVF våren 2018

Åhh va roligt, grattis!! Och lycka till nu, så spännande att få komma igång!! =) 

Ja du minns rätt! =) Vi fortsätter med Letrozol så länge och väntar på kallelse (eller ett tursamt plus innan dess).. Om det inte tar sig nu i januari så ska jag få spola äggledarna. Har alla ni gjort det som väntar på/har fått börja med IVF?

Hm, skulle tro att det beror på att jag egentligen inte behövde "utredas" för jag har haft i min journal i åratal att jag haft PCOS.. de har alltid sagt att "när det är dags för er att skaffa barn så får ni höra av er direkt eftersom din diagnos redan är känd". Slutade med p-piller för ett år sedan och eftersom mensen och äl aldrig kom igång så visste de liksom redan vad mitt problem var så någon riktig utredning var inte nödvändig. Däremot fick min man förstås lämna spermaprov för att se så ägglossningsstimulering inte skulle vara i "onödan". Spermierna fick godkänt och vi fick köra igång med Letrozol. Läkaren vi träffade då sa samtidigt att hon skulle skicka IVF-remissen direkt så att vi fick köa under tiden "ifall vi skulle märka att det här blir en långdragen historia".
Så nu om det inte visar sig bli något positivt efter denna cykel heller tänker de väl att det finns anledning att kolla upp eventuella ytterligare hinder hos mig.. Eller så är det helt enkelt så att vår förra slarv-läkare (som glömde skicka remissen) också glömde boka spolning... vad vet jag haha, inget förvånar mig!

.....ska bara tillägga att jag/vi såklart tagit massa blodprov också! Men där framkom inget nytt, bara bekräftande av att min PCOS fortfarande frodas, i övrigt är vi friska.

Ja hoppas <3 
Anledningen till att spolning kan öka chanserna för graviditet är för att vissa har "igentäppta" äggledare vilket gör att ägget aldrig kommer fram till livmodern. De som har det såhär brukar oftare få ont vid spolningen har jag hört.. så om man har det så, och blockeringarna spolas bort och man plötsligt får fri passage för det lilla ägget så kan chansen att bli gravid efteråt öka =) Har också läst om en del som blivit gravida direkt efter spolning!

Jag har pcos och tror det är väldigt ovanligt att man skickas direkt till IVF utan att försöka med ÄL-stumulerande först.. förr i tiden fick man Pergotime, idag får man Letrozol. Först ska du och din partner utredas båda två med blodprover, VUL och spermaprov, inför IVF ska man också ha gjort äggledarspolning. Men kolla upp Letrozol och ta upp det med din läkare. Det är mycket skonsammare mot kroppen så det vill man ju gärna testa först.. Finns trådar om det här på FL också, exempelvis en som heter "Tredje kuren Letrozole, någon som vill följas åt?". Alla svarar lite olika på behandlingen, vissa svarar på enkel dos, andra behöver dubbel eller trippel. Vissa svarar inte alls, andra kanske blir överstimulerade. Det är därför man oftast börjar med enkel dos och sedan får man trappa upp om det inte lyckas frambringa något färdigt ägg. Lycka till! 

Ja vad skönt att allt är på gång! Och då fattar jag, så sa min läkare också. Att vi skulle få remiss till IVF samtidigt som vi körde igång med Letrozol, ifall det skulle dra ut på tiden och misslyckas så har vi "köat" under tiden liksom. Sedan visade det sig några månader senare att hon glömt (!) skicka remissen.... morr! Inne på fjärde omgången Letrozol nu och remissen skidades först i januari. Vilken stad bor du i? I Sthlm tror jag kötiden är 3 månader nu. Och många har ju tur och lyckas med Letrozol på de första försöken också, så har du tur går det fort ändå och du slipper gå till IVF =)

Jättejobbigt =( Träffade en annan läkare på kliniken när detta upptäcktes, han sa att han skulle "ta sin kollega i örat" som glömt skicka remissen. Hon hade bara antecknat i journalen att hon SKULLE skicka den, men inte gjort det. Han var jättefin och tröstade mig med att han skulle ordna så den skickades på en gång och ta med utdraget ur journalen där den första läkaren skrivit att den skulle skickats i början av september, så kunde de ta hänsyn till att vi redan väntat några månader osv. Så det kändes lugnande. 

Men när jag kom tillbaka till denna läkare nästa gång så var han som förbytt. Han förvandlades till jordens kallaste översittare, lutade sig tillbaka i stolen, la armarna i kors och upprepade flera gånger "jag förstår inte vad du VILL" med föraktfull blick, när jag undrade över det där han sagt med att de kunde ta hänsyn till att vi väntat. Han blev så härskande mot mig och "kunde inte förstå, vi hade ju fått vår remiss nu". Han betonade också att IVF-klinikerna absolut INTE tar hänsyn till något sådant som att någon läkare lovat eller sagt si eller så. "Det spelar ingen roll vad jag eller min kollega sagt tidigare, de bryr sig inte om sådant." Jag blev helt ställd och försökte hitta olika vägar fram till hans förståelse genom att förklara med försiktiga ord att det ju var han som nämnt det för mig osv, att jag blev förvirrad nu när han istället sa såhär.. men han körde över mig och det slutade med att jag kämpade för att hålla inne gråten, darrade rejält på rösten och sa att vi får konstatera att vi inte förstår varandra helt enkelt. Vi gick in till sköterskan som skulle boka in en ny tid hos mig och tårarna steg i mina ögon. Så fort det var klart skyndade jag mig ut i bilen och släppte ut alla tårarna, de bara forsade. 

Men efter att ha gråtit ihjäl mig den eftermiddagen och kvällen (90% av hans behandling, men också 10% besvikelsen över ytterligare väntan) och fått tröst av min man, så bestämde jag mig för att tänka att det finns en mening med allt. Kanske det är meningen att jag ska testa Letrozol några extra gånger innan IVF. Vad vet jag. Har faktiskt inte känt några särskilda biverkningar av den, lite ont i huvudet och lite trött kanske, men inte alls farligt! Testade enkeldos först som inte gav resultat och har sedan kört på med dubbeldos i tre omgångar som funkat bättre. Nästa BIM är troligtvis 7 feb... så man håller tummarna än en gång :) 

Jag skulle vilja göra det men samtidigt orkar jag nog inte förrän jag är "klar" med dem liksom. Känner mig så oerhört utsatt eftersom jag då efteråt med stor risk skulle behöva träffa samma läkare igen och sitta där i gynstolen framför honom =/ Mer naken och emotionellt utsatt (både bildligt och bokstavligt) blir man ju inte. Men när jag är klar på Sophiahemmet och antingen fått gå vidare till IVF eller (drömmen) fått barn genom Letrozol kommer jag nog framföra mina erfarenheter och åsikter. Har skrivit dagbok under hela året där jag antecknat varje besök osv. Ja, jag var så himla besviken och mållös och totalt förvirrad över vad som precis hade hänt. Hur kunde de här två helt skilda gestalterna vara en och samma person? Den ena snäll och tröstande, den andra hård, kall och förnedrande. Och hur kunde han fortsätta mata på med sin elaka attityd när han såg att jag satt där mittemot så liten, ledsen och försökte hålla mig lugn, väja ord med omsorg för att inte reta upp honom mera och kämpa för att inte gråta? Kan inte förstå det. 

Jag tog ÄL-test första vändan, körde då med Clearblues digitala med dubbel hormonindikator för det hade läkaren tipsat om. Den som antingen visar tom ring = inget på gång, blinkande smilegubbe = östrogenet stiger och snart är det dags, eller fast smilegubbe = LH-stegring detekterad och ÄL sker snart. Men jag fick bara blinkande gubbe i hur många dagar som helst och sedan visade det ju sig att ingen blåsa blev tillräckligt stor och inget ägg släppte. Andra gången fick jag ta Ovitrelle-sprutan så då visste jag att ÄL skulle ske (även om det dröjde längre tid än det stod att det skulle). Nu på tredje och fjärde försöket har jag bara tempat, eftersom jag fick se tempen stiga efter ÄL med Ovitrelle. Då visste jag att det funkade att se på kurvan. Och det blev lite lugnare för mitt huvud att inte hålla på med ÄL-testerna.. så det har nog varit bäst för mig. 

Hur var det för dig, hade du sällan egen äl/mens eller aldrig?

Hej har tänkt på dig! Hur har det gått sedan du fick börja spruta? Har det varit en eller fler cykler nu..? Hur har din kropp svarat och hur har du mått? <3 

Aj då va jobbigt! =( Tur att du har honom som kan hjälpa till med sticken..! Du kanske vänjer dig lite allteftersom med? Att det avdramatiseras lite från hur det var alldeles i början när du var som räddast? 
Okej då håller jag verkligen tummarna för att det tittar fram någon fin blåsa på torsdag! 

Jag har kört fjärde omgången Letrozol och väntar nu på BIM imorgon.. inte testat något för har inte haft några större förhoppningar denna gång, kanske för att man råkat hoppas och känt efter för mycket tidigare gånger. Tänkte testa på torsdag. Men tempen har i alla fall hållit sig hög, vilket den inte gjort såhär långt fram efter ÄL förut, så vi får se hur det ser ut imorgonbitti. Nervöst att se om den dippat eller ej! 

Sedan så hade vi ju otur med en läkare på Sophiahemmet som glömde skicka vår remiss till IVF i början av september. Detta upptäcktes i december och en snäll läkare (kollega till den första) tryggade mig med att IVF-kliniken kunde ta hänsyn till att vi blivit lovade (även skriftligt i journalen) remiss redan i sept. Men när jag träffade den snälla läkaren i januari igen var han som förbytt och körde värsta härskartekniken på mig, plattade till mig totalt. Sa att det inte fanns en chans att IVF-klinikerna tar hänsyn till något sådant, osv. 
Idag ringde han igen och berättade att han fått svar på remissen från kliniken. Min man är för ung, 24 år (fyller 25 i höst). What? Hur kan både han och den tidigare läkaren missat att informera oss om att vi inte får hjälp då..? Båda har ju hans journal också och vi har båda lämnat in alla IVF-prover osv. "Spelar det ingen roll att jag är äldre då?!" nej det gjorde det inte. 
Jag trodde verkligen att eftersom "felet" ligger hos mig, kvinnlig faktor, så är det väl min ålder de ska ta hänsyn till? Jag tycker det är fel oavsett att några andra ska bestämma vilken ålder det är ok att bli förälder vid, men KAN förstå logiken i att en 20+ kvinna har mer tid på sig än t.ex. en 35+ kvinna, och att de äldre då får förtur. I vårt fall blir jag strax 32 år och felet ligger som sagt hos mig, min man har bra värden, varför ska de då utgå ifrån hans ålder??? Fattar inte, min tid tickar ju iväg. 
Blev sjukt irriterad och besviken men samtidigt fast beslutsam om att OK, då SKA vi bli gravida med Letrozol nu istället!!! Suck. 

Ja förjävligt är det! Den där bilden man en gång för längesedan hade om att vården är noggranna och pålitliga krackelerar mer och mer. Man är ju så otroligt längtansfull och känslig också, och hänger upp sitt hopp på de små krokar man får vid besöken. Och sen när det visar sig vara fel information, misstag osv, och det inte finns något att göra åt blir man ju jätteledsen och känner sig hjälplös och maktlös. Tänker om min man varit ännu yngre, säg 22 år, och vi skulle fått behöva vänta tre år till. Då skulle jag vara 35 när det var dags. Det är ju orimligt?! Om fertilitetsproblematiken ligger hos mig, och mina år går tills det kanske är försent...?? Vi försöker ju med första barnet och vill mer än allt hinna få minst ett syskon också, om möjligt =/Vilken uuuuunderbar lyckodag för er, stort grattis och lycka till! <3Okej då är det värre, vad jobbigt =/ Men tack och lov att du klarar av det ändå. En vacker dag kommer de här sprutorna vara historia och du kommer vara stärkt av att du klarade av alltihop. Med en bebis i familjen =)

Japp de lyckades missa hans ålder också. Helt ofattbart tycker jag. Blir så jäkla besviken och jag tycker det känns så FEL, att min kropps värdefulla tid ska gå förlorad pga hans ålder. Hans fertilitet är god nu och kommer vara god i höst, det gör ingen skillnad. Vi har varit gifta i flera år och velat ha barn länge. Vi blev lovade hjälp i januari 2017 men fick ändå vänta till september för en ordentlig plan med uppföljning. Fattar inte varför vi ska behöva vänta ut hans ålder, det känns så fel. Förstår att din känsla måste varit som min, att efter alla besök och prover och löften så "kommer de plötsligt på" en ny grej som gör det hela omöjligt att gå vidare. MEN HUR kan de ha missat det innan om det är så viktigt?!

Håller med om att man tappar sig själv, det blir som små hål i själen som blir fler och fler. Och att leva i landet "mittemellan" så länge är tärande. Alltså det här med att man vill leva som en som "kanske" är/snart blir gravid, äta, dricka och träna rätt osv. Både för förutsättningarna för fertiliteten och sedan för graviditeten. Sen varje månad blir det som ett hån, att trots att man anstränger sig så mycket händer det inte. Medan folk som inte tar hand om sig alls och inte ens vill ha barn blir gravida hur som helst (som du skrev i något inlägg). Kan kännas så orättvist och hopplöst =(