Att ert första barn har svårt att somna själv har inget att göra med att ni gjort "fel". Det är absolut inte fel att ge sitt barn närhet efter behov. Och den lilla låter som en helt normal unge. Det är många barn som inte vill somna och sova själva. Personligen tycker jag att det enklaste och mest sömngivande för hela familjen är att inte bråka om sånt utan låta dem sova med en, tids nog är de mogna att somna och sova själva.
"Plötsligt är de tonåringar och vrålar "ut ur mitt rum" och man saknar de små varma kropparna bredvid en i sängen. Njut så länge det varar" och "En förälder klättrade till och med ned i spjälsängen en period och låg där som en dubbelvikt kylskåpsdörr för att ungen ville. Vad gör man inte för sina barn?"
Jag antar att 90 % av er som svarar har halvvuxna barn och inte befinner er i småbarnsåren, och därför har råd att se tillbaka på de små gosiga kropparna genom ett nostalgiskt filter.
För oss som befinner oss mitt i småbarn såren är det inte lika lätt. Javisst är det mysigt att krama en liten tvååring. Men om nattningen tar en timme och du hela tiden ligger och tänker " får inte somna får inte somna får inte somna" eftersom du gick tidigare från jobbet för att kunna hämta tidigt från dagis och har en timmes jobb kvar att göra, plus disken efter middagen och den där tvättmaskinen som borde köras och.....ja, och sen hade det ju varit trevligt att någon enda gång kunna umgås med din man och bara se "på spåret" tillsammans, men det är en utopi för en av er måste alltid natta, så ni har inte kunnat umgås själva utan barn på 14 dagar.
Och du är så trött så trött, för igår var det likadant och efter att lillen somnat och du visst också slumrat till fick du stanna uppe hela natten och zombielikt ta hand om hushållsarbete och räkningar och fixa presenten till mormor.
Om du befinner dig mitt i det, då hade det varit guld värt att läsa saga, pussa och medan barnet somnade SJÄLV i egen säng kunna göra det som behöver göras, så att du nästa dag kunde vara en glad, utvilad och kärleksfull förälder istället för ett tröttkört, lättirriterat vrak som fräser åt både man och barn.
Så kära FL:är, innan ni fördömer oss som försöker få barnen att somna själv för att orka med familj, jobb och hem, försök minnas hur det faktiskt var. Jag ger mitt barn massor av närhet. Men jag måste få någon chans att hinna med resten av mitt liv också.
Till ts: det är svårt. Jag kämpar också på. Vi har ställt spjälsängen i vårt sovrum bredvid vår säng, och ibland nöjer sig lillen med att vi sticker in handen och lägger den bredvid honom, så får vi sova så. Vi tränar på att somna själv, men blir han ledsen under natten lyfter vi över honom i vår säng, så att vi får lite sömn. Det är vår kompromiss.
Mina barn är inte jättesmå, men det är inte så längesedan att jag inte minns hur det var och jag ser verkligen inte på tiden som ensamstående till tre små genom något rosa lulligt skimmer. Herregud vad hade jag inte gjort på den tiden för att ens HA en partner att inte hinna ha egentid med?
Jag slet som ett djur men jag hade samma inställning då som jag har nu.
Bara att fortsätta och göra som ni gör, till slut lär hon sig att ni finns där ute och att hon inte måste gå till er. Förstår att man inte vill ha en massa barn i sängen, får en vara där så får ju alla vara där och hur ska man då få plats :/