Inte nu igen! Gjort allting rätt och nu går det åt helvetet ändå!

För oss som befinner oss mitt i småbarn såren är det inte lika lätt. Javisst är det mysigt att krama en liten tvååring. Men om nattningen tar en timme och du hela tiden ligger och tänker " får inte somna får inte somna får inte somna" eftersom du gick tidigare från jobbet för att kunna hämta tidigt från dagis och har en timmes jobb kvar att göra, plus disken efter middagen och den där tvättmaskinen som borde köras och.....ja, och sen hade det ju varit trevligt att någon enda gång kunna umgås med din man och bara se "på spåret" tillsammans, men det är en utopi för en av er måste alltid natta, så ni har inte kunnat umgås själva utan barn på 14 dagar.

Och du är så trött så trött, för igår var det likadant och efter att lillen somnat och du visst också slumrat till fick du stanna uppe hela natten och zombielikt ta hand om hushållsarbete och räkningar och fixa presenten till mormor.

Om du befinner dig mitt i det, då hade det varit guld värt att läsa saga, pussa och medan barnet somnade SJÄLV i egen säng kunna göra det som behöver göras, så att du nästa dag kunde vara en glad, utvilad och kärleksfull förälder istället för ett tröttkört, lättirriterat vrak som fräser åt både man och barn.

Så kära FL:är, innan ni fördömer oss som försöker få barnen att somna själv för att orka med familj, jobb och hem, försök minnas hur det faktiskt var. Jag ger mitt barn massor av närhet. Men jag måste få någon chans att hinna med resten av mitt liv också.

Till ts: det är svårt. Jag kämpar också på. Vi har ställt spjälsängen i vårt sovrum bredvid vår säng, och ibland nöjer sig lillen med att vi sticker in handen och lägger den bredvid honom, så får vi sova så. Vi tränar på att somna själv, men blir han ledsen under natten lyfter vi över honom i vår säng, så att vi får lite sömn. Det är vår kompromiss.