Hur står man ut med allt manshat i Sverige?

Det finns såklart kvinnor som hatar män på grund av exempelvis erfarenheter allena, den som dock är övertygad om "Patriarkatets" existens är en radikalfeminist per definition - radikalfeminism är namnet på den här övertygelsen. Sedan handlar det även om influenser, ideologin påverkar såklart inställningen till gruppen män i allmänhet och bland icke radikalfeministiska också. Speciellt när ideologin är medialt accepterad, etablerad och till och med upplyft på sina håll. Vilket även kan sägas om högskolevärlden.

De som var aktiva och engagerade i den feministiska vågen under 70-talet - vilket som sagt var radikalfeminismen som såg sitt ljus - sitter idag och som äldre på allsköns olika samhällsposter, en del väldigt höga och inflytelserika. Då handlade det mycket om sexuell frigörelse men det ligger i människans natur att vilja känna sig aktuell, vilket troligen är orsaken till att övertygelsen om "Patriarkatets" existens har blivit ett centralt eko i många plattformar.

Det är i allmänhet svårt att rucka på folks övertygelser, de skor sig gärna på vad helst de kan finna - även om det handlar om radikalfeminister som använder mäns våld och statistik för att bejaka "Patriarkatets" existens eller om dig som grundar dina övertygelser på, vad du själv anser, är ett svagt motstånd.

Jag vill påminna dig om att det även finns en faktor som indirekta motstånd, som i det här fallet är massivt. Helt enkelt kvinnor som älskar män eller har en neutral inställning som utgår från individen, vilket är två förhållanden till män som i särklass utger majoriteten och vad som är det normativa.

När ett land befinner sig i krig, är övriga länder som enbart hjälper till med förnödenheter, omsorg och goda ord inte att räkna som allierade - eller måste de delta i kriget för att räknas som allierade?

När någonting är normativt så får man inte heller glömma att övrigt kan uppfattas som mycket märkligt. Mycket viftas bort för att det helt enkelt klassas som nonsens eller rent utav galenskap. Exempelvis jag som anarkist blir ytterst sällan bemöt eller motargumenterad i den egenskapen, och hur nära är Sverige att bli anarkistiskt?

Min huvudsakliga poäng är att dämpa oro. För det är bara i en sådan här oro som män och kvinnor kan börja splittras och som gräsrötter i ett samhälle influerat av ideologi. Det är då sådan här ideologi kan vinna mark på riktigt, medan media fortfarande bara är media.

Vi som inte gillar dessa samhällsinfluenser har allt att vinna på att se män och kvinnor som självklara allierade och vi bör absolut inte skapa misstankar om varandra i sådan egenskap. Det absolut effektivaste propagandamotståndet man kan göra, är att ta det här tillståndet för givet och beskriva det som självklart - för det är sant och ska aldrig glömmas bort.

Det är motståndaren som vill se män och kvinnor splittrade, inte vi. Det är motståndaren som för propaganda som splittrar män och kvinnor, det ska vi aldrig hjälpa dem med.

En god relation mellan man och kvinna - fader och dotter, moder och son, könsöverskridande vänskap, i kärleksrelationer, mellan främlingar, till och med här i forumen - är en tusenfalt starkare manifestation av motstånd än vad du och jag ens kan formulera i ord...

...det är orsaken till varför vi ens reagerar.