Kan inte hantera min frus familj/släkt/svärmor
Några råd? vad gör man då man inte längre kan hantera sin egen svärmor? En svärmor som man från grunden en gång älskade väldigt mycket (Vilket jag vet att jag innerst inne gör än idag) Men det är inte så lätt då man upplever att man i relationen till henne känner att man bara är som en sorts förlängning av hennes ego. Då inte ens min egen frus diskussioner når fram till svärmor trots flera år av försök till diskussion med henne (Och då gäller det tunga mörka saker som verkligen har behövts redas ut mellan dem) Svärmodern verkar leva i någon form av förnekelse efter många år av traumatiska händelser inom familjen (En mor & far som inte varit så snäll, En infekterad släkt, dödsfall etc) allt verkar numera bara mest handla om materiella ting för henne. Och det har gått så långt att hon knappt ens har förmåga att ens se problemetiken som är så uppenbar från båd min och min frus upplevelse.
Då min fru diskuterar med henne så intar hon direkt försvarsställning på alla tänkbara punkter. Det är som en vägg min fru inte kommer igenom. Svärmor är även den här personen som konstant låtsas att allt är prima och bara kör på (fullt ös medvetslös) trots att man märker att så verkligen inte är fallet. I denna familj kommunicerar man helst inte känslor. Istället köper man en jäkla massa saker och ett gäng husdjur och vise versa för att gömma problemen ännu mer. Hon är även den här personen som skuldbelägger,projiserar och spelar offer rollen då de är något som inte går rätt till under hennes vilja. Hon får tack vare detta allt för ofta konflikter med andra, Detta då någots kär sig mellan dem. Det verkar aldrig vara hennes fel ( Hon saknar förmåga till självreflektion). Konflikten nådde även mig en dag så jag blev skuldbelagd för att jag bara lättade mitt hjärta i ett mail. Jag förstog själv ingenting i detta. Hon bröt ihop.. Det bottnade i att jag och min fru velade en sak som svärmodern inte uppskattade! svärmodern var snabbt på dottern med att projisera skuldkänslor på henne. Saken vi velade blev inställt. (det var då poletten trillade ner i mig) Och jag ifrågasatte mig själv, vad har jag egentligen bett svärmor om ursäkt för? och därefter insåg jag att något inte stog rätt till med den här familjen/släkten.
Jag kan väl egentligen skriva hur mycket som helst om det här, men kort och gott! jag kan helt enkelt inte längre hantera min egen svärmor! Det är som att gå in i en jävla psykos av overklighetskänslor då man skall sätta sig in i deras perspektiv av verkligheten. I skuggan av min egen familj (där man pratar känslor) så känns det liksomhelt absurt.
Nu har det gått så långt att jag sedan ungefär ett halvår tebax sagt upp kontakten med henne (innan det har vi inte setts på ett år ). OCH MIN FRU FÖRSTÅR MIG, FÖR HON SÄGER ATT HON SJÄLV INTE SKULLE KUNNA HANTERA DET.
Jag känner mig liksom så låst på båda hållen, pratar jag blir allt värre,, och även om jag inte pratar! Svärmor lyssnar på det hon vill höra liksom, allt annat hamnar under mattan.
Jag är mer eller mindre 100% säker på att svärmors egan mamma är en såkallad narcisist, Jag vet att man skall vara försiktig med att diagnostisera människor. Men faktum är att det stämmer nästan på alla punkter. Dessutom har alla ingifta i denna släkt gått igenom och upplevt samma problematik som jag nu har. Det verkar liksom vara ett mönster. Alla i denna släkt baktalar varandra och de är hel stelt,.. Jag har i allt detta också förstått att det är just p.g.a detta som min svärmor är som hon är. Jag tycker på ett djupare plan synd om henne och önskar att jag på nå vis kunde hjälpa henne reda ut känslor. Men hur hjälpa någon som inte vill ha hjälp?
Jag upplever det lite som att jag inte kan vara mig själv i den här familjen/släkten! utan är liksom tvungen att ställa mig i ett led och förändra verkligheten efter deras premisser. De möter en inte på mitten. De pratar helst inte djupa känslor, utan de lägger bara locket på! De känns för mig så himla destruktivt. Är så sorgsen och frustrerad över situationen. Men sedan inser jag efter att jag läst här på familjelivs forum, att det här är sjukt jäkla vanligt! så det är väl så här det ofta är.
Men några råd? vad gör man? Jag har nu bara sagt tack hej och adjö. Jag har liksom inge val! Det är just det som är så jävla jobbigt